Stort tack för min del också! Är otroligt glad att jag fick uppleva det episka slutet. Blev ju i slutändan bara två witness-kapitel för min del, men ändå var det fint att man fick ta del av denna magiska saga.
Skade gick hädan efter en blodig strid om rang med Velvela. Trots att Wulver gjorde sitt bästa i att försöka hålla de två honorna i styr kunde inte ens han hålla dem från varandras strupar då de var i full varulvshamn. Det avgörande slaget för Skades del kom då Velvela anföll henne medans hon var paralyserad av Bansheen. Aldrig hade väl Skade trott att Velvela skulle anfalla henne när hon var så pass försvarslös. Den honan har ju ingen skam i kroppen! (note, Skade hade äkerligen gjort exakt samma).
Känns egentligen helt skönt att få begrava besten. Efter kapitel 3 hängde hon ännu kvar som ett svart orosmoln. Nu får hon vila i frid...om nu sen Skade och frid passas ihop ens i döden...
Men inann hon gick hädan fick hon uppleva en del av striden om världens undergång.
Sedan steg jag fram som Eilaltea, en högboren, ordnignsfreak fae som mest sprang och gömde sig från stridigheterna, men samtidigt föröskte hålla ordning och reda på vad som egentligen skedde och rapportera allt till stormästarinnan för Ordningens hus.
Här kommer nu
rosor åt en stor hög folk:
En hel lastbil full med rosor åt Calle och Vicke och då speciellt Vicke som gjorde Besten som fick bli symbolen för allt det som var otämjbart och vildsint innuti mig.
En stor ros åt var och en som spelat Vittne helt enkelt för att ni varit kärnan i historien!
Två rosor åt mina medvarulvar i dett kapitel. Velvela/Annette för att hon minsann var en värdig opponent och den enda som egentligen kunde mäta sig med Skades aggressivitet. Wulver/Keke för att han försökte så tappert hålla styr på sin lilla flock och för att han även i stundens hetta visade lojalitet för en skadad Skade.
En ros åt Donowan/Fredrik för att han så modigt testade Skades temperament medans hon fanns isntängd i bilen på väg till Kvelax. Det kunde ha slutat mycket blodigt...
En ros till alla vampyrer som Skade fick ta ut sin aggressivitet på. Väsande små äckel dom är...
En stor ros till Bob/Petter för fint medspelade åt Eilaltea. Dom var ju ungefär varandras motsats, men det var ändå fint att få gömma sig bakom samma stol när demonen blev för hotfull
.
En ros åt Bana/Erik för ett fint uppträdande som en sorlig Banshee som sände Skade på hennes sista resa och hjälpte Eilalltea.
En ros åt Vivvi ehlt enkelt för att du var den finaste färgklicken i det mörka helvetet.
En stor ros åt Demonen /Tina för att hon avr übercool och mäktig men samtidigt ack så snygg!
Ris
Tja, har egentligen inte så mycket ris annat än åt mig själv för att jag inte var mer insatt i Fae och att jag glömde spetsöronen... och för att jag säkert hade kunnat flyga på fler personer som Skade, men jag tappade räkningen på hur många gånger jag blev Veritas-lugnad och Veritus-kontrollerad att inte skada vampyrer/oskyldiga/möblerna och att jag inte visste hur länge de varade...
Lite ris åt att slutet kändes en aningen utdraget, men det behövdes säkert för vittnenas del så det spelar ingen roll.
Favoritstunder:
Skade funderar (nog egentligen väldigt off) om en "förbjudet för hundar" skyllt gäller även hennne...
Alla gånger då Skade rök ihop med Velvela. Två mer aggressiva bitchar får man leta efter!
Skade tyckte det var mäkta skoj att få misshandla djäveln! Samma gäller avdagatagandet av vampyr-Petter vars namn jag glömt...Tengel?Kängel? Kängan?
Älska effekten av 8cm klack. man kände sig verkligen Högburen alv och det var skoj att kunna se ner på folk, speciellt en viss varulv som tycks ha problem med auktoriteter.
"jag är här för att se till att ordning återställs."
"Och det ska du göra i dom
där skorna?"
Har säkert redan glömt en massa fantastiska stunder... I det stora hela var ju hela lajvet actionspäckat som tusan.
And that's that!