*Suck* Jag är svår att leva med, och vem tror ni lider mest av det? Jag själv!
Jag såg ett vackert hus igår. Ett underbart vackert hus. Det står längs en väg vi ibland tar när vi far till villan. Jag har nog sett det tidigare men jag tror det måste ha smygit sig på mig och anfallit mig ur ett bakhåll. Ett gammalt grånat trähus med två våningar som stått öde så länge min mamma kan minnas. Taken på uthusen har rasat in under vintern och det växer stora träd på tomten. Att se det inger mig en känsla av sorg och vemod.
En del av mig vill köpa huset, restaurera det, älska det.
En annan del av mig himlar med ögonen och säger att den första är knäpp och vansinnig och att det inte finns någon möjlighet att lyckas med det (jag tror att hon egentligen är rädd).
En tredje del av mig går omkring i skogen och sjunger vaggvisor år månen...