Så...
Det har nu gått lite mer än en vecka sedan lajvet och jag tror att jag till sist har landat. (Jag har dock inte lyckats börja se objektivt på lajvet ännu. Efter nästan ett år av peppande på Tharer och på Krirchtinn är det lite svårt att se helt objektivt på saker och ting i lajv-världen ^^')
URAEL var ett på många sätt spännande och intressant lajv. Det var skönt att veta och känna att händelseförloppet till stor del drevs framåt av spelarna själva. De intriger och utökade bakgrundshistorier som vi alla fick var förstås startknuffen för händelserna, men många egna initiativ, idéer och infall gav lajvet just den personliga prägel ett lajv bör ha, enligt mig. Nya situationer uppstod, nya relationsband knöts. Det var i första hand rollerna som styrde och bestämde över händelsernas framfart, inte intrigerna. Tack för detta, allihop!
Lajvet, sagan, äventyret skapades av oss alla i ögonblicket. Alla drog sitt strå till stacken och det är egentligen väldigt svårt att göra specialomnämnanden, men ett stort fång rosor måste ändå gå till våra kära spelledare. De drog det absolut tyngsta strået och utan dem skulle detta lajv aldrig ha blivit av, eller ens påtänkt. Minna och Anders, jag vet vilka födslovärkar ett lajv kräver och hur svårt det är att få till ett bra lajv. Ni har genomlidit värkarna och kunnat skapa något vackert och underbart trots alla mödor. En stor eloge till er för allt arbete ni har lagt ner på världen, intrigerna, rollskaparhjälpen och allt det praktiska arbetet. Ytterligare tack till Anders för den fantastiska maten under lajvet och till Minna för att du höll mig på jorden då jag höll på att sväva bort i intighetens högre sfärer under mitt kulturtextskrivande.
En himmelsblå lajvros (eller kanske tre...) vill jag ge Emil för sitt engagemang trots sin förhållandevis sena anmälan till arrangemanget och för sitt gestaltande av Vannjashtok tanl Karennas. Tack för de givande samtalen mellan Krirchtinn och Vannjashtok och för de små oenigheter och tvister som hela tiden tycktes ligga bubblande under ytan. Droppen som så när fick bägaren att rinna över var när Vannjashtok i Dórials närhet väldigt öppet sade att Krirchtinn hade det temperament som tillkommer de unga och de okunniga.
Jag vill även tacka kyrkosoldaterna och deras kapten. Tack Erik, Jonny och Judith för att ni rent off orkade med allt vad som förelades er.
Tack Calle för den intressanta relation våra roller hade. Synd att varken du eller jag hade tid att utveckla den åt något hål under lajvet.
Tack Pia L för hatet som strömmade från Idína.
Tack Philip för tvivlet vi fick så (hahahaaa...) i Vajdans tankar.
Tack Pia R för förgiftningen.
Tack Maria för Hjaanis omvändelse.
Tack Sonja för scenen med motgiftet.
Och tacka Jordmod... O.O' ...jag menar De Tre för vädret vi hade. Regnet skänkte stämning och svalka.
*********
Krirchtinn såg ut över de församlade hedningarna, men hon såg dem egentligen inte. Hennes ögon visade henne en grupp avskyvärda, avgudadyrkande, osedliga barbarer där någon annan skulle ha sett individer. Dessa individers ansikten speglade rädsla, sorg, hopplöshet, trötthet, tvivel och ilska, men även hopp. Krirchtinn såg inte någon av dessa känslor, men då hon blundade såg hon sin gudinnas milda, leende ansikte. Krirchtinn drog ett djupt andetag av den fuktiga luften och påbörjade gudstjänsten förvissad om att godheten skulle övervinna ondskan.