Skriken som hade ekat genom skogen tynade bort bakom dem i mörkret, men ingen visste om det var för att de drunknade i ljudet av deras egna hjärslag, eller om någon makt bortom deras förståelse plötsligt hade räddat dem från en smärtsam död. En död som inte alla hade undkommit.
Bakom dem kallnade liken av deras färdkamrater och vänner i snön. Det som fanns kvar av dem, vill säga. Mörkrets bestar hade inte varit nådiga och den fördömda kåtan hade nästan tagit deras sinnen ifrån dem. Viskningarna ekade ännu genom deras sinnen medan de sprang för sina liv genom snön.
Plötsligt kom en djup klyfta emot i mörkret - ett svart sår som skar genom marken så långt de kunde se. Balanserande på panikens kant, sökte de desperat efter ett sätt att ta sig över, så som Kaelos - eller det som åtminstone en gång varit Kaelos sade åt dem. Snart nog hittade de ett träd som lutade varnande över klyftan och med gemensamma krafter kunde de välta det helt och hållet. En provisorisk väg över, men det var mer än de kunde önska. Försiktigt kröp de längs med stocken över klyftan, som verkade gapa längtande i önskan att få sluka dem. Men styrkan född ur desperation bar dem alla över och snart nog hade de lämnat gapet bakom sig, med deras provisoriska bro nedkastad däri. Utmattade satte de sig ner och pustade ut.
Fem stycken hade de lämnat efter sig. Kraggo och Maerno, som hade fallit offer för mörkrets bestar. Iniva, som offrats i ett desperat försök att köpa sig säkerhet. Hemran, som fallit offer för Kaelos vansinne och Kaelos…som återuppstått och talat till dem, i en form som ingjutit rädsla i dem. Chocken över deras fränders död hade kommit plötsligt och obönhörligt. Det var inte förrän nu som de alla började känna av förlustens svidande smärta.
Branna Mörkerdräpare sprang runt bland träden i utkik efter förföljare när hon plötsligt översköljdes av en besynnerlig, rofylld känsla. Plötsligt såg hon i sitt sinne klart framför sig vad som hänt den där ödesdigra dagen. Hon såg hur hennes vänner blev rivna och ätna framför henne och hur hon såg blicken i deras ögon som klart berättade att de inte längre var mänskliga. De var tagna av något omänskligt, utan möjlighet för räddning. Hon hade endast ett val. Att skära ner alla och envar - monster och människa. Det var det enda hon kunde göra för dem. Rösterna hade tystnat. En bitter våg av sorg och lättnad sköljde över henne, och hon föll till sina knän och grät.
Amarín Blixtkniv kämpade allt vad hon kunde mot den skärande smärtan som hotade att knäcka henne. Inte nog med att Iniva tagits ifrån henne snabbt och brutalt, hon skulle dessutom vara tvungen att se Anyava i ögonen och berätta att hennes far var borta. Men hon kunde inte låta sig själv vackla nu, då Ramdos vacklade på dödens brant. Om hon någonsin behövt sina kunskaper så var det nu.
Ramdos Eldhjärta var allt förutom hädangången. Hans bröst var genomborrat och sönderskuret av klor och tänder, men än hade döden inte tagit honom som sin. Det var med grumligt sinne som han höll fast vid livets låga, med Amaríns tårfyllda ögon som hans enda fasta punkt i de levandes värld.
Darni Frosthand satt för sig själv, krossad i små bitar än en gång. Iniva var borta, och med henne allt hopp om att få utlopp för alla de känslor han burit på i så många år. Hans krafter kändes utbrända, som om de helt rivits ur hans kropp. Och någonstans i sitt bakhuvud undrade han över den starka, besynnerliga känsla han fått då Kaelos Skuggstrykare åter hade uppenbarat sig vid statyn. Han var uppenbarligen inte varit mänsklig, men besynnerliga svallvågor hade rört sig i magin…
Sevara Isöga satt och iakttog de övriga noggrant. Den skräck och upphetsning hon känt var nu som ett slags brus i hennes huvud. Hon märkte dem, men…berördes inte av dem. Dessutom tyckte hon sig erfara en besynnerlig känsla av att kunna…avläsa de andra. Att läsa av deras sinnen var som att läsa av en bok - grumligt, men det gick inte att ignorera. Detta måste hon iaktta och anteckna.
Jachar Falköga satt bredvid Sevara, i lamslagen chock. Kraggo, hans gamle vän var borta och Ramdos, hans förebild och fasta punkt låg nära döden. Hemran skulle aldrig mer lyssna på hans berättelser. Han förstod med ens det som hänt Branna för så länge sedan. Kanske skulle han själv aldrig bli sig lik igen. "För sången" hade han sagt åt Branna, då hon nästan gett upp och det var de orden han nu intalade sig själv. Stilla började han nynna och vände sina ögon uppåt. Tillbaka mot honom, från himlen som alltid tornat över dem svart och oändlig, blinkade ett tusental ögon - som små, gnistrande stenar. Som förstenad satt han, tills han återfick andan. Med svag röst, fylld av vördnad sade han åt de andra;
"Himlen tittar ner på oss…"
De andra tittade mot honom i förundran, och vände sedan blickarna uppåt. Röken som slingrat sig ur deras munnar stillades plötsligt, och deras tårar frös till is på deras kinder. Trots alla historier, trots alla sagor och sägner, hade de aldrig kunnat föreställa sig den majestätiska vy som ny bredde ut sig ovanför dem. Men det var inget mot den känsla de fick några timmar senare då de bevittnade den första soluppgången i hela sina liv. De gyllengula strålarna sköljde över dem med en värme som de aldrig känt tidigare och de såg en värld som de aldrig hade sett förut.
Ramdos överlevde, nätt och jämnt, tack vare Amarín. Elden i hans hjärta fick ny fart av det ljus som sköljde över dem och trots att han kanske aldrig skulle repa sig helt, så överlevde han.
Kanske var de lättnaden, kanske var det inspiration av detta magiska ljus - men Jachar tog mod till sig, vände sig mot Sevara och yttrade de där orden han längtat efter.
"Sevara…jag älskar dig."
Han fick endast en bestört blick och rodnad som svar. Men mer hade han kanske inte väntat sig. Tiden fick utvisa. Han levde och det var nog.
De kände alla av det. Den lugna, rofyllda känslan av absolut säkerhet. Här, i solen.
Här, där stjärnorna glimrar.
***
Utan att de var medvetna om det, hade två gestalter iakttagit dem ändå sedan de lämnat statyn. Stilla hade de vakat över dem, ända tills nu, då solen hade gått upp över dem alla. Den gamle vände sig till den unge.
"Jag ville se solen en sista gång. Vacker, inte sant?"
Den unge kunde inte svara, utan blickade som förtrollad mot ljuset.
"Det var olyckligt att du måste dö. Men sådan är världens gång. Inte ens siare kan se allt bortom ödets slöjor."
Den gamle lade handen på den unges axel och den unge såg på honom. De blickade bakåt, där den unge plötsligt kunde se högresta berg, med en massiv spets som stack upp i mörkret.
"Det var olyckligt, Hemran, son av Bergsfolk och Havsfarare. Men allt är inte förlorat. Det är dags att överge dem nu. Deras öden är i deras egna händer. Vi måste bege oss mot vinterns spets, i hjärtat av Nordanhem."
Den unge såg frågande på den gamle.
"Det finns de som behöver dig där. De som väntar på dig."
Lika obemärkt som de följt sina fränder försvann de två gestalterna igen in mot mörkret.
***
Totalt beckmörker var överallt omkring honom, men här var han som hemma. Han kunde känna närvaron som varit med honom under hans liv, men aldrig gett sig tillkänna. Det var den som hade sagt åt honom att ge expeditionen en sista hjälp, en knuff på vägen. Nu hade den kallat honom till sig. Orden formade sig i hans sinne utan ljud.
"Ditt liv bland de levande är nu över. Hädanefter är din varelse min. Du kommer att vandra för mig, i mitt ställe kommer du att forma världens flöden. Min budbärare."
Ett svart brev formades i hans händer, med ett namn skrivet i bränd skrift. Iaeli. Hans mors namn ekade genom hela hans varelse, men han kände inget. Han tjänade ett högre syfte nu.
"Detta är ditt första bud. För det väl och för det snabbt, Budbärare."
Med en ny beslutsamhet steg han ur skuggorna och stod återigen framför Frostgårds portar.
--------------------------------------
Därmed är det officiellt punkt och slut för lajvet Där inga stjärnor glimrar.
Jag vill tacka alla deltagare för deras medverkan, och hoppas att ni alla hade kul.
Tack till scare-teamet; Sonja, Christa, Otto och Carolin - utan er skulle det nog inte ha haft samma känsla. Många, många, många tack.
Och tack Erik för all hjälp - it´s a debt I cannot repay but I can damn well try. Hoppas ditt, eh, pesonliga område känns bättre. Couldn´t have done it without you.
Sedan, som allra sista sak; Jag har en smaragdgrön filt i skolan som saknar ägare. Någon som vill kännas vid den? Jag (eller Sonja egentligen) saknar också en guldfärgad liten mag-lite.
That´s all from me. Tack igen - nu följer eftertexter/making of.