av Elvea » tis 19.1.2010 09:06
Aiight! Ifall det är något i texten SL motsätter sig att avslöjas (vad kan jag inte förstå, men you never know) så är det bara att censurera - Jag litar också rätt långt på folks sinne för Off-logik. Och vet, att det kan finnas en hel del detaljer som jag/Nova minns fel, så haka inte upp er på vem som sa var, och exakt vad, kära vittnes-kollegor :]
Karaktärsberättelse för Nova Sirén
Witness Kapitel 2: Över min döda kropp
Huvudvärken från gårdagens årsfest hade just gått om då jag kom uppför trappan påväg till Amarillos andra våning, där jag och Meya hade stämt träff. Jag hade bett om att inte ta det alltför tidigt, så att min eventuella bakfylla skulle hinna gå om, och det hade passat henne bra, eftersom hon tydligen lovat sin mor och syster att de skulle göra mat tillsammans.
Det var ändå hon som var först på plats, vilket jag märkte då jag irrade omkring för att försöka hitta henne. Hon satt vid en av borden nära bardisken och var, som vanligt, försjunken i nån av sina anteckningsböcker. Det var knappt hon märkte det då jag slog mig ner bredvid henne, förrän jag handgripligen tog tag i hennes arm. Hon lyste genast upp och vi kramades ordentligt, det var ju en par veckor sen sist.
Vi småpratade, och jag fick se foton på Meyas nya kissekatt på telefonen, och allt skulle ha varit som vanligt, om det inte var för bekymmersrynkan mellan hennes ögonbryn. Jag undrade förstås om allt var okej, och hon suckade.
- Nej, allt är inte okej. Det hände något på tåget hit...
Hon fortsatte att berätta att hon befunnit sig i en av vagnarna, då hon plötsligt såg hur folk omkring hennes förändrats. Jag förstod henne inte riktigt, men tydligen såg de inte mänskliga ut, vad det nu sedan skulle betyda... Jag försökte lugna henne, och berättade samtidigt om de saker jag själv upplevt, eller snarare inte upplevt – minnesluckorna jag haft sedan den där kvällen på Gullaxa, och mina underliga känsloutbrott. Mycket av det var ändå sånt som skulle gå att bota med en ordentlig elementrening och lite chakra-balansering, nåt jag haft dåligt med tid för de senaste veckorna.
Eftersom vi kommit in på ämnet så fortsatte diskussionen där, och jag berättade om de underliga drömmar jag haft, tyvärr var det inget som Meya kunde hjälpa med. Hon berättade istället att hon läst på lite om Gullaxa gård, och tydligen hade vi båda slagits av tanken att vi borde ta oss tillbaka dit, att det var nåt som inte blev avslutat. Jag var mitt i en mening då jag märker att nån står och ser på mig, jag vänder på mig och finner mig stå och se på Jonas. Vi ser båda förvånade ut, eller jag antar att jag ser lika förvånad ut som han, och jag ber honom slå sig ner. Tydligen befann han sig i närheten. Jag och Meya höjer lite på ögonbrynen över slumpen att vi ska träffas på samma plats, men tänker inte desto mer på det. Istället drar vi med Jonas i vår diskussion. Han har ändrats från vad jag minns honom; tidigare var han inte direkt den som satt ner för att prata, men jag antar att det ändrar nån, att vara med om sånt vi var med om.
Meya undrar, med något underligt i blicken, om jag minns vad som hände i slutet av kvällen på Gullaxa, och jag inser att jag inte är riktigt säker. Vi stod alla i detdär rummet och så minns jag att jag tog upp detdär halsbandet som låg i cirkeln. Så tog vi ju oss ut på något sätt, jag minns inte detaljerna. Här påpekar Meya att jag skulle ha sagt att dörren var öppen, och att vi sedan alla gick ut, och att jag fått något konstigt i blicken. Vad underligt, det här minns jag inte? Samtidigt, vi lider ju alla av minnesluckor från den kvällen. Och den sida av mig som läst psykologi menar att det antagligen är nån form av copingmekanism; hjärnan stänger av för att inte överbelastas...
Knappt hinner jag tänka ordet psykologi förrän jag ser ännu ett bekant ansikte i mängden – Psykologen Sara står och ser på oss en bit bort. Nu börjar det här bli weird på riktigt. Jag ser mig över axeln och väntar mig att se Benny och Viola vid närmaste bord, men de syns inte till. Än i alla fall. Lätt avvaktande bjuder vi henne att slå sig ner, och även hon konstaterar att hon bara hade vägarna förbi. Vi återberättar åt henne vad som sagts, och hon fnyser men säger i alla fall inte emot. Jag passar på att be om folks telefonnummer, eftersom jag ju försökt få tag i folk den senaste tiden, men utan framgång. Vi byter alla telefonnummer. Innan Sara går för att beställa kaffe påpekar hon att det kanske vore en idé att tala ut om saker med henne privat nån gång, hon är ju ändå utbildad, och jag är i alla fall inte emot idén. Trots att jag ju egentligen är mera för alternativ självterapi så ska inte de traditionella metoderna underskattas.
Sara råkar på en vän vid baren, och vi fortsätter vår viskande diskussion, tills jag fäster ögonen vid flickan som irrar omkring nära ingången till rewel Center.
- Alltså det är inte Sant! Är inte det där Viola?...Viola!
Hon hör mig inte först, men då jag ropar pånytt så svänger hon sig åt vårt håll, och visst är det hon. Hon håller krampaktigt i en plastpåse, och ser ännu mer nervös och osäker ut än vad jag minns. Jag skrattar nervöst och ber Meya att förvarna mig då hon ser Benny. För vid Artemis, vad är väl chansen att vi alla ska råka träffas på samma plats, egentligen?
Viola går först fram till Meya och räcker henne plastpåsen, mumlande något om att det var hon som skulle ha den. Meya rynkar pannan men vecklar upp påsen och kikar snabbt in. Lika snabbt åker hennes huvud upp igen, och hennes ögon är runda som fullmånen, och hon börjar snart vara lika blek också. Jag undrar förstås vad som finns i den, och makar mig närmare. Det jag får en skymt av är den gamla stenyxan som vi fann i Tant Sofies kammare på Gullaxa. Jag svär snabbt och högt och undrar var Viola fått tag i den, varvid hon berättar att hon stötte på Benny på handelsesplanaden. Han gav den åt henne, och menade att Viola skulle träffa Meya senare samma dag, för att ge den åt henne.
I det här skedet stiger jag upp och undrar om de alla skämtar med mig, men deras miner säger allt, de är alla lika förvånade och oroliga. Jag känner mig, konstigt nog, nästan arg, men jag kan inte förklara varför...
Så ringer min telefon, det är Matilda från klassen. Timing, tänker jag, men svarar ändå. Jag hör inte vad hon säger, för hon talar för snabbt, och det är för mycket folk inne i restaurangen, så jag travar kvickt ut i Rewel Center.
- Nova? Nova! Hör du mig?! Du måste komma till Solf lågstadium! Alla dör!
Jag tror att jag fått fel på öronen, och ber henne upprepa medan någonting smäller i bakgrunden.
- Du Måste komma hit! Alla är döda, Nova! Kom *duns* snälla! *bang*....Solf lågstadium! Snälla Nov...
- Pip pip pip -
Jag blir stående och stirrar på telefonen I en par sekunder förrän det blir liv I mig. Att skämta om nåt sånt här är inte likt Matilda. Jag rusar fram till vårt bord, och undrar om nån har bil, att jag måste ta mig till Solv lågstadium. Ingen har bil, förutom Sara, som nu sitter vid ett annat bord med sin bekanta. Jag rusar fram och tänker inte ens på att jag stör, då jag hasplar fram en förfrågan om att få låna hennes bil. Hon ser irriterad ut, hennes vanliga min, men går med på det efter en kort stund. Mannen hon sitter på lägger sig i det här skedet i, och undrar om han kan hjälpa på något sätt. Han visar sig vara polis, och erbjuder sig att skjutsa oss, han med. Jag tackar snabbt ja, och som det sedan blir så följer jag och Meya med honom medan Sara och Jonas följer efter i Saras bil. Jag menar att Viola kan följa med dem, men hon tar min hand och vill inte släppa taget, så vi tar med oss henne. I efterhand undrar jag varför Sara egentligen följde efter oss, eftersom hon inte verkade vara för idén, men jag antar att hon, liksom jag, kände att det här var något som var tänkt att hända. Varför skulle vi annars ha samlats där ikväll?
Jag håller mig nära Meya då vi småspringer mot polismannens bil, han sa sitt namn men jag glömde bort det. Jag berättar utan vidare krusiduller om samtalet jag fått, och han berättar att de fått liknande samtal under kvällen, att folk varit där för att kolla upp saken, men inte sett något out of the ordinary. Jag undrar än en gång vad det är som är på gång, och hoppas vid alla Gudar jag nånsin dansat för att det här är något konstigt skämt som en hittills för mig okänd sida av Matilda hittat på. Det lät dock absolut inte som nåt skämt för mig. Vi hoppar in i polismannens (icke-blåvita) bil och kör iväg. På vägen dit får han ur oss berättelsen om vad som hände på Gullaxa, i korta drag, och han ringer och gör nån form av anmälan om saken. Vi råder honom att inte gå in i huset, men han verkar inte riktigt lyssna. Han verkar ändå ta oss på allvar, något som jag inte väntat mig, men som klarnar då han berättar att han är intresserad av ockultism och paranormala fenomen.
Min mage kniper av dagen-efter, oro, nervositet och överlag har jag också en dålig magkänsla över hela alltihopa. Håller något på att hända nu igen, och varför?
Vi kommer fram, och jag är snabbt ute ur bilen. Viola skriker till, och säger att hon ser något skymta i ett fönster då Saras bil-lyktor blixtrar förbi, men jag ser inget. Jag ropar efter Matilda, och vi testar en del dörrar, men alla verkar vara låsta. Jag försöker igen att ringa Matilda och den här gången svarar hon.
”Nova? Var är du?”
Hon låter fortfarande panikslagen och utmattad, och jag kan knappt höra hennes röst pga. något som dunsar och smäller i bakgrunden.
”Vi är på utsidan, men inga dörrar är ju öppna! Var är du, och vad är det som har hänt? Vad är det som låter?”
Matilda fortsätter med att förklara att hon är inlåst i nåt rum, och att någon försöker ta sig in. Jag lovar att vi ska ta oss in efter henne, bara vi hittar en dörr, och jag hoppas att jag ska kunna hålla mitt löfte...
Polisen hittar en dörr som står öppen, och vi går försiktigt in alla på en gång, nån av oss har tänkt på att ta med en ficklampa från bilen, jag registrerade aldrig vem. Någonstans i den mörka byggnaden dunsar något, och jag ropar Matildas namn en par gånger, utan svar. Vi tar oss försiktigt uppför en nerskräpad trappa, och kommer in i ännu en korridor. Jag hör förskräckta utrop framför mig, och ser hur polismannen står böjd över en man med blod på skjortan och i ansiktet. Utan att tänka desto mera går jag fram och tar hans puls, och känner den mycket mycket svagt, just och just märkbar, och svagare för varje slag... Vi kan inget göra då han börjar krampa och till slut blir liggande stilla på golvet, ett sista andetag som ett rosslande ur hans sargade bröstkorg. Vad i helvete är det egentligen som hänt här? Matilda sa ju något om att folk dött, och även om jag ju inte trodde att hon skulle skämta om något sånt, så började jag mer och mer hoppas på det...
Vi hinner knappt räta på oss och oroligt se oss omkring förrän mannens till synes döda kropp hävs uppåt, och hans likbleka ansikte vilt stirrar rakt framför sig då han lyfter överkroppen och kastar sig efter närmaste person, som råkar vara polismannen. Vi andra skriker högt och backar undan, och polisen sätter en par skott i bröstet på... mannen, eller vad han sen är! Det verkar först inte ha nån inverkan, men efter ett tag ligger tingesten pånytt på golvet utan att röra sig.
Det är svordomar och panik och flackande ficklampsljus, och tydligen hade polisen blivit biten för han blöder, men någon är redan påväg vidare och jag följer efter. Matilda, sen ut. Jag klarar inte av sånahär galenskaper. Vad var detdär för något, det som just hände?!
”Det finns fler av dem!”
Jag hör Jonas skrik i samma sekund som jag kommer runt ett hörn och höjer ficklampan, och ser tre stycken... varelser, kommer gående mot oss. Med väsande andetag, höjda armar, torkat blod på varierande ställen och bleka, döda ansikten närmade de sig långsamt, och vi behövde inte samsas för att komma till ett beslut – Ut härifrån! Vi rusar tillbaka samma väg vi kom, och finner ytterdörren låst. Jag svär vanligtvis inte men Satan i Helvete, vad Fan är det som pågår?!
Det tar oss inte länge att inse att skolbyggnaden är full av dehär omkringvandrande, väsande mänskoväsena. Vi försökte tala med en av dem i trappan, men hon (den?) verkade inte kunna svara, om hon ens förstod. Vi försökte försvara oss bäst vi kunde, med stålrör och knivar som jag inte vet var de dök upp ifrån, och utforskade skolans rum samtidigt som vi flydde. I ett rum som vi tillfälligt låser in oss i hittar vi en halvt uppäten tårta, omkullvälta stolar, och jag kommer att tänka på det som Matilda sa i telefon, nåt om att de haft ett föräldramöte. I ett annat rum verkar någon ha gjort sig en tillfällig sovplats/toalett, och i något skede finner jag mig själv stå i en mörk korridor, med Matilda 2 meter till höger om mig. Vi kramas snabbt och för en viskande diskussion om vad som hänt, tydligen flydde hon från sin förföljare, som jag bara antar vara samma som våra.
Under denhär mardrömstiden hittar vi också fler mänskor som verkar vara vid vettigt tillstånd; En lärare från skolan som trots den pågående situationen lyckas gå mig på nerverna, nån annan sorts akademiker som förklarar att tårtan är grunden till allt dethär, att det fanns nån form av gift i den, och en tredje mansperson som jag bara hinner utbyta några korta meningar med i korridor utan ljus. Jag ser honom för sista gången 5 minuter senare, då hans skrik fyller korridoren och vi med våld slår oss igenom väggarna av bleka väsningar för att undvika säker död. Mitt samvete skriker ikapp med honom, men det fanns inget vi kunde ha gjort, det var för sent...
Värre ändå är insikten av att jag inte sett Viola på en tid, och någon i vår grupp flämtar fram att hon blev biten och sackade efter. Både hon och Jonas. Jag klarar inte av tanken, jag skjuter undan det, jag måste ta mig samman, försöka ta mig ur den här situation, få mig och Meya och Matilda ut härifrån. Den del av mig som läst psykologi meddelar att det här knappast bådar gott för mitt psykiska välmående, men jag är för nära att kräkas att orka eller hinna bry mig.
Vi inser att det inte finns nån väg ut, och vi måste försöka hitta en plats att samla oss på, komma på en bättre lösning än att slå oss fram. I brist på bättre låser vi in oss i en toalett, och håller oss tysta. Jag förvånas över Sara sätt att låta mig få ordet, då vi viskande försöker komma fram till något, och det är till slut den yrande läraren (Jag tror han hette Brun) som kommer på att det ska finnas nån gammal väg ut härifrån, men han minns inte hur. Om vi kan ta oss till lärarrummet borde han kunna hitta ut, så vi väntar tills det verkar tyst utanför och smyger, haltar och snyftar oss sedan hand i hand genom källar-korridorer, uppför trappor, och håller oss alltjämt tysta, medan vi tar oss uppåt och finner lärarrummet. Där märker vi att dörren har ett ordentligt lås, varvid vi smäller igen dörren och får några minuters konstgjort lugn.
Jag försöker här lugna ner mig själv, slår armarna om mig och nynnar för mig själv, tills Meya skriker till och undrar vad jag sjunger. Jag svarar att jag inte vet vad det är, bara något som fastnat på min hjärna, och hon menar att det är sången som Tant Sofie sjöng på Gullaxa gård. Då hon säger det så minns jag det, men jag kan fortfarande inte förstå vad hon blir så upprörd över, hon vill inte komma mig nära, och backar undan så fort jag försöker lugna ner henne. Till slut får hon ur sig att jag ser Fel ut, på samma sätt som hon sett mänskor vara ”fel” på tågstationen häromdagen. Jag ser misstroende på henne och förstår inte vad hon menar. Hon snyftar fram att jag inte är mig själv, att det är något konstigt med mig, och jag brister i gråt. Vad är det här? Jag är ju jag, det vet jag ju själv, och det försöker jag förklara. Om jag inte har Meya med mig i denhär kalabaliken, vad har jag då? Till slut verkar hon lugnad, men ändå avvaktande. Vi försöker reda ut det, men kommer inte så långt. Läraren Brun känner också igen sången och påpekar att den har en rysk melodi. Meya reagerar också på det här, och vi får idén att försöka sjunga melodin för de omkringvandrande sakerna i korridorerna – ifall det skulle ha nån effekt. Jag försöker flera gånger, men det verkar inte fungera överhuvudtaget.
En plan tar form, då de två lärarna inser att det ska finnas en gång ut härifrån via källaren, men nycklarna finns i rummet med tårtan. Den längre av männen, som lyckats hålla varelserna borta med ett bobollsslagträ, erbjuder sig modigt att söka reda på nyckeln, och han ger sig av. Efter jag vet inte hur lång tid kommer han tillbaka, men svärande, utan nyckel. Tydligen måste vi försöka hitta den tillsammans, eller helt enkelt slå oss igenom dörren.
När vi, och jag minns inte hur det gick till, tagit oss tillbaka till tårtrummet, är varelserna oss hack i häl, och det är knappt vi kan hålla fast dörren längre. Jag hittar nyckeln på golvet i samma veva som dörrvakten ger efter, och de myllrar in som myror. Jag sveps omkull på golvet av en kraftig vind, och vad jag förstår så verkar den komma från en av dehär varelserna, även om jag inte förstår hur det går till. I paniken som uppstår splittras vår grupp upp, och jag är för första gången under kvällen skiljd från Meya. Vi flyr åt olika håll, och jag försöker hålla mig tyst och snabb, springer ifrån de ensamma varelser som jag stöter på, och tänker försöka hitta rätt rum, för att sedan ta dit de andra. Det är dock omöjligt att försöka läsa rummens siffror utan ficklampa, och jag ger rätt snabbt upp. Jag stöter på de andra på andra våningen då de blir anfallna, men jag minns inte riktigt vad som hände; ena sekunden grabbar en iskall hand tag i mig, och nästa står jag och hämtar andan, medan varelserna verkar ha flytt undan från mig. Meya undrar skrikande vad jag gjorde, och jag skriker tillbaka att jag inte vet. Nästa minut är vi skilda åt igen, och jag känner mig fram längs väggarna i källaren. Då jag försöker lyssna efter väsanden viskar jag försiktigt mig fram genom rummen, och finner Patrik, den långa mannen, Brun, långt in bakom några hyllor. Jag berättar att jag har nyckeln, och han berättar att han blivit av med slagträet, och vi försöker tillsammans hitta dörren ut, dock utan framgång, särskilt som vi var och varannan sekund tvingas stå blick stilla och knappt vågar andas, då någonting går förbi med släpande steg.
En ljuskälla flämtar till i dörröppningen, och Meya står plötsligt där tillsammans med en okänd man, som ser mänsklig nog ut för mig. Han muttrar något om att han nyss kommit till platsen, och att han försöker hjälpa oss ut. Vi visas till dörren som ska leda oss ut, och får med skakande händer upp låset. En lång korridor breder ut sig framför oss, och jag, Meya och Patrik springer framåtböjda genom den medan mannen som presenterat sig som Markus säger att han ska gå för att söka efter de andra. Vi når till slut en ståldörr, trycker upp den med gemensamma kvinnokrafter, och tar oss ut...
