Problem och problemlösning

[Sorcerer]

Detta har att göra med nya inlägget jag läste på MSÄs tråd, och en tanke slog mig då:

Om det brister då något händer, och Eloria inte är redo för en nödsituation under ett lajv, (någon svimmar, någon blir ormbiten etc) så varför inte ordna med en workshop där man koncentrerar sig på första hjälp och dylikt, och går igenom helt enkelt "Vad ska man göra OM..."

Eller så går så många som möjligt på en första hjälpen-kurs. Det är bra att kunna såväl i det vanliga livet som i lajv.

Säkerhet ÄR trots allt väldigt VÄLDIGT viktigt på ett lajv, det kan ingen säga emot.

[Carolina]

Nu tänkte jag ta upp ett litet osynligt problem, ett problem som inte syns, men som leder till att folk blir missnöjda efter ett lajv.

Det första problemet är något som alla lajvare och spelledare borde inse, men som många kanske aldrig inser: alla lajv passar inte alla spelare och alla spelare passar inte för alla lajv. Spelare tycker mer om vissa saker och tycker inte alls om andra saker. Och det är helt naturligt. Det gäller bara att komma under fund med vad det är man gillar. Vad är det man själv vill få ut av lajv? Tycker man bäst om att slåss? Att spela på intriger? Springa runt i skogen och klara av quests? Är relationer det som är roligast? Tycker man mest om att göra praktiska saker, som att sy, snickra, hugga ved eller liknande i en trevlig miljö med människor i medeltida kläder runtomkring? Vill man bli 100 % immerserad i sin roll och i världen? Eller är det något annat man tycker bäst om? Och hurdana teman/stämning på lajv tycker man mest om? Tycker du bäst om mysiga värdhus där alla är glada eller tycker du bäst om lajv där allt är ångest och hemskt? Är du i ditt esse när det händer saker hela tiden överallt under ett lajv, eller tycker du bättre om när det inte händer ”något” och du har tid att spela på det du vill? Vad det är du tycker om spelar ingen roll, det är helt okej att gilla vad som helst med lajv och det finns inget som är bättre än något annat. Det viktiga är att vara medveten om vad man tycker om.

Personligen har jag kommit fram till det jag tycker bäst om att lajva är lågintensiva ångestfyllda relationsdraman med metatekniker, alltså lajv där det inte finns några ”stora händelser” där allting skiter sig för alla till slut oavsett vad man gör (playing to lose) och det som driver lajvet är relationerna mellan karaktärerna, och så lite metatekniker för att förhöja stämningen ännu mer. Det här utesluter kategoriskt alla Eloria-lajv jag någonsin varit på (De Perpetuo är det närmaste det jag tycker bäst om av de Eloria-lajv jag varit på). Och det är HELT OKEJ. Jag är medveten om att jag inte tycker om glada stämningslajv, så därför anmäler jag mig inte till sådana. Jag är också medveten om att jag inte tycker om att slåss under lajv, så jag anmäler mig inte till sådana lajv heller, eller ser till att jag anmäler mig till en roll som inte behöver slåss. Redan genom att inte anmäla mig till lajv som jag vet att inte passar min spelstil så undviker jag att fara på lajv som jag sedan blir missnöjd av.

Men hur ska man veta att ett lajv passar ens spelstil? Här har spelledarna ett ansvar. Det är på deras ansvar att vara tydliga med hurdant lajv spelarna kan förvänta sig. Oftast löser man det genom att skriva en visionstext för lajvet. Men det gäller att vara tydlig i sin vision, så att alla spelare förstår den. Om spelare inte vet vad spelledarna förväntar sig eller vill uppnå med lajvet kan de inte veta om lajvet passar dem eller inte. Och här kommer vi till nästa poäng: det är HELT OKEJ för spelledare att göra lajv som inte passar alla. Man behöver inte göra lajv som alla kommer älska. Vill man göra ett lajv som endast går ut på att döda alla monster som kommer emot spelarna är det helt okej. Vill man göra ett lajv där alla spelare är instängda i olika rum och inte har någon annan än sig själva att lajva med är det också helt okej. Vill man göra ett lajv med 360 graders illusion som folk ska immersera sig i är det helt okej. Vill man göra ett superabstrakt lajv där ingen får säga något och där ballonger representerar drömmar är det helt okej. MEN: man ska vara medveten om att alla inte kommer tycka att det är den bästa lajvidén någonsin och att alla inte vill komma på lajvet. DÄRFÖR ska man vara tydlig med att informera potentiella spelare exakt vad man vill åstadkomma med sitt lajv och till vilken sorts lajvare man riktar sig till. Det räcker oftast med en mening, men det ska vara en tydlig mening. Om man är otydlig i sin vision till spelarna kan det annars lätt bli att relationsspelarna först under lajvet inser att de inte har någon att spela relationer med för att alla springer i skogen och dödar orcher hela tiden. Eller att personen som tycker om att döda orcher hamnar på ett lajv där alla bara pratar med varandra och ”ingenting” händer. Och då tycker folk att lajvet var dåligt och att spelledaren antingen borde ha gjort något för att balansera tiden mellan relationsspel och händelsespel, eller att spelledaren borde kastat in NPC:er som skulle fått det att hända saker. Om man från början är tydligen med hurdant lajv deltagarna kan förvänta sig undviker man detta. Och därmed kommer vi vidare till nästa punkt:

Spelledare måste alltid fundera på vem som är målgruppen för lajvet de ordnar. Detta är något jag upplever att inte görs inom Eloria. En del kanske kan säga att målgruppen för Elorianska lajv är ”elorianer” eller ”vem som helst”, men då missar man poängen. Poängen med att som spelledare ha klart för sig vem man riktar ett lajv till betyder att man som spelledare aktivt gör designval utgående från den målgrupp man har. Att ha ”vem som helst” som målgrupp, och vara medveten om, gör att man som spelledare tvingas göra val som man inte gör om man inte är medveten om att man ens borde ha en målgrupp. Har man ”vem som helst” som målgrupp, och är medveten om det, är man medveten, på ett helt annat sätt, om att det kan komma folk som aldrig varit på ett lajv tidigare och man tvingas därmed göra designval utgående från det. Den fantastiska idén man hade om att ballonger ska representera drömmar kanske inte riktigt går hem hos personer som aldrig tidigare varit på ett lajv. De kanske till och med blir avskräckta från lajv. Men också annars är det viktigt att fundera på sin målgrupp. Om målgruppen är ”relationsspelare” sätter det andra krav på arrangören än om målgruppen är ”boffertomtar”. I det första fallet måste spelledaren se till att det skapas tillräckligt intressanta relationer mellan karaktärerna för att spelarna ska ha något att spela på under lajvet, medan spelledaren i det andra fallet inte behöver bry sig om relationer lika mycket, men däremot behöver hitta ett gäng personer som kan spela NPC-roller och kan dö hur många gånger som helst.

Men då dyker nästa problem upp: tänk om jag har en fantastisk lajvidé och det behövs 20 spelare för att det ska bli bra, men den finns bara 5 personer som har en sådan spelstil som lajvet har? Då får man antingen skriva om lajvet så att det går att spela på 5 personer, eller så kan man skapa olika grupper inom lajvet enligt vilken spelstilspreferens deltagarna har. Det kan till exempel finnas en grupp ädlingar med betjänter för relationsspelarna, en krigargrupp med stark ledare för de som bara vill slåss, en krigargrupp med lösare styre för de som tycker att lägerliv och att sitta på vakt hela natten är det bästa som finns, en kock med hjälpredor för de som vill syssla med praktiska saker, några häftiga roller för de som vill spela ledare, några ”stöttande” roller för de som vill vara med där det händer men inte vill slåss, några roller för de som vill immersera, och så vidare. Genom att ha olika grupper för olika spelstilar kan spelare också välja vilken sorts spelstil de ska ha under ett lajv (ibland kanske till och med relationsspelaren tycker det är kul att bara döda orcher) och de som spelar i samma grupp vet att de andra är med på att spela på det man själv också är intresserad av att spela på. Så slipper en relationsspelare fundera på om spelaren, som ska spela karaktären hon ska ha den viktigaste relationen med, kommer vilja spela på deras karaktärers relation eller inte.

Så, summa summarum:
Spelledare: tänk på för VEM era lajv är och var TYDLIGA med vem era lajv riktar sig till. Alla behöver faktiskt inte vilja komma på era lajv.
Spelare: tänk på vad du TYCKER OM att lajva och se till att fara på sådana lajv, eller se till att välja sådana roller där du kan spela det du vill. Du behöver inte fara på alla lajv. Och ordnar ingen i Eloria sådana lajv du tycker om är det kanske dags att snegla på lajven som görs på andra sidan pölen, eller i de finska urskogarna.

(Om någon tycker att tanken på ett abstrakt lajv med ballonger som symboliserar drömmar låter helvrickad, så kan jag meddela att ett sådant gjorts, och att det var awesome!)

[Tagrita]

Angående auktoritet och sånt.

Situationen på MSÄ då Aska och Queiron inte lydde Ranetheon etc och då gäldkrigarna inte ingrep, har väl sin logiska förklaring FÖR DEM SOM ÄR INSATTA. De senaste fyra-fem dagarna på expeditionen hade gäldkrigargrupperna inte haft ett gällande kontrakt med Lady Elenell. Efter X (minns ej) dagar skulle kontraktet omförhandlas men det blidde det inget av, och dag X var fyra dar innan lajvets början. Så rent tekniskt sett var Askans knektar och Järnknogarna inte längre under Lady Elenells 'befäl'.

En annan sak är sedan det att order inte allmänt lyddes. Själv märkte jag tydligast av det då vi återvände från 'attacken' på svartalvernas läger och Anória befallde oss att gå den långa vägen till lägret. Två gjorde så, men det är lätt att lyda order då den sammanfaller med ens egen vilja.

Ännu en sak: Vi hade faktiskt tränat på det där att lyda, bestämma, vara jämlik på en av workshoparna, men kanske det inte är så lätt att omsätta 'teori' i praktiken...? (och jag undrar om det ens märktes att jag försökte att inte möta blicken i de adligas ögon och alltid gick åt sidan etc när jag råkade möta dem. Precis som i verkliga livet så märker man bara det som INTE går som det är tänkt, eller hur?!)

Men summa summarum, det är bra att saker och ting diskuteras öppet, annars kan vi inte förbättra sånt som inte funkar om vi inte vet vad vi ska utveckla! Och Carolina, du har helt rätt i att mänskor vill olika saker! Själv hade jag en roll som älskar att slåss fastän jag själv inte vill slåss (men jag valde inte min roll själv, innan du tror att jag är helt korkad medan en annan gäldkrigare själv ville slåss men rollen inte ville det! Så kan det gå...

[Gary L Grape]

En liten sakupplysning bara: gäldkrigarna hade fortfarande ett gällande avtal, åtminstone Askans Knektar. Vårt avtal gällde i 56 dagar, inte bara 28. Att vi varken hade svängt tillbaks eller omförhandlat avtalet var visserligen ett smärre kontraktsbrott från Ladyns sida, men icke desto mindre var i alla fall Knektarna bundna av sitt avtal ännu i 24 dagar efter att lajvet inleddes.

Och nu minns jag inte längre vilka som gick den långa vägen till lägret när vi återvände från attacken, men Frälsaren såg i alla fall ingen orsak att göra det, och han lydde ingens order om han inte ville det själv. Och om han inte gick den långa vägen, kanske det fanns andra som också tyckte att det var onödigt att gå en längre väg och som såg hans vägran att lyda som ett klartecken att gå? Efter så där lång tid i orchmarkerna börjar nog även den bäste av gäldkrigare få nog av att lyda order.

Med allt detta sagt håller jag ändå med om att vi borde jobba på att nöta in att möta auktoriteter som - just det - auktoriteter. Särskilt eftersom det i det här fallet faktiskt var sagt att adeln står över resten av befolkningen. Och jag håller också med om att vi borde jobba på att vara auktoritära.

[Vivi]

Känner att jag bör svara eftersom Aska nu nämnts i återkommande varv,

Synd om det finns de som ser att scenen där Aska förklarar för adelsfolket att de är flugsmuts inför gudarna och att hela expeditionens syfte var inte att söka efter Lord Aslakin (utan att det fanns ett högre syfte) borde ha fått ett annorlunda slut. För min del personligen var det en av de finaste scenerna i lajvet. Fram till den punkten hade Aska aboslut respekterat adelsfolket, men respekten började nötas upp i kanten av många orsaker, bl.a. då Ladyn gav order om att vi skulle lämna de som var tillfångatagna av orcherna åt sitt öde (en av dem var Rania...). Men Aska respekterade definitvt adeln, var hövlig och då hon gjort fel, som då hon stal kristallerna för att rädda sin käresta, så gick hon och bad om förlåtelse för sitt beteende.

Men efter Arra, Caion Dias dagbok och stunden vid platsen för visdomens träd så kastades allting om..Aska såg nu allt så mycket klarare. Och i Caion Dias dagbok stod det att då människorna i tidernas begynnelse började dyrka varann (kungamakten, adeln m.m) som korrumperade visdomen och ledde till att trädet föll.

Den scenen där gäldkrigarna låter höra ett högt NEJ då lorden ger order om att ta fast Aska var också en fin stund för mig personligen eftersom det för mig rent off var en bekräftelse om att folk litade och tyckte om Aska - något jag jobbat hårt för att uppnå under lajvet. Det gav mig bekräftelse att jag lyckats spela rollen på just det sett jag hade hoppats på. Hjärtat klappade hårt i bröstet för jag (både off och in) trodde definitvt att någon skulle lyda lordens order.

Ja, vi måste kunna lyda auktoritet på lajv. Men om ett lajv är uppbyggt så att det ger utrymme för dynamik i hur spelarstatus så bör även dett aspelas på. Stunder då auktoritet omkastas kan ge spännade spelmoment. Och MSÄ var definivt uppbyggt så att adelns auktoritet förr eller senare skulle komma att ifrågasättas (ladyns vredesutbrott före och under lajvet, överskriden tid i orchmarkerna, Caion Dias dagbok, hittandet av Arra och fröet för visdomens träd bara för att räkna upp några faktorer som ledde till det).

Ursäkta för mastodontinlägg, men jag kände att det behövdes sägas.

[Carolina]

Tagrita: det märktes definitivt att gäldkrigare försökte att inte möta ladyns blick, gick undan, gav plats och sådant och det fick mig att känna mig som en mycket bättre människa än alla andra. Det gjorde faktiskt alla bra. Fast ingen lydde Elenells order, så hade jag ändå känslan att hon var adlig och bättre än alla andra under hela lajvet, hela vägen till slut.

Och Gary L Grape har rätt i att kontraktet gällde i 24 dagar till när lajvet började. Kontraktet var för 56 dagar, 28 dagar in i orchmarkerna och 28 dagar för att ta oss tillbaka till Thunion.

Och på tal om fröet till vishetens träd: ännu ett litet problem som det har talats om tidigare, nämligen att karaktärer godtar underliga och helkonstiga saker under lajv utan att ifrågasätta det. Till exempel Arra och fröet till vishetens träd. Hur många skulle ärligt säga att de skulle lita på någon de just träffat, som inte vet vad säng är för något och inte kan prata ordentligt, som säger att de har ett frö som gör att alla orcher kommer försvinna från världen bara man planterar fröet. Helt ärligt så låter det så out of this world och fantastiskt (i betydelsen fantasifyllt) att det inte KAN vara så. Trots det stod 30 pers och nickade när de fick höra det och endast Elenell och Ranetheon tyckte att det var bland det lustigaste de någonsin hört. Jag har hört att en del tyckte att samma problem fanns under Witness - att karaktärer alltför lätt godtog att det fanns övernaturliga varelser, fast ingen på riktigt skulle göra det så lätt. Jag vet att det är jättelätt att godta saker på lajv, för att man som spelare vet att "det är så", men det är ändå konstigt att alla karaktärer på en gång godtar absurda saker. Varför inte själva bygga det som en kurva för sin karaktär istället? Börja med att avfärda det som idiotiskt, börja tvivla när det verkar som att en del tror på det, börja tvivla ännu mer när det finns mer och mer som pekar på att det är så, och till slut godta att det faktiskt är så. Eller totalt vägra tro på det från början till slut.

[Vivi]

Om vishetens träd och Arra - nu var det ju inte bara Arra som pratade om vishetens träd utan trädet fröet och allt övrigt stod omnämnt även i Caion Dias dagbokssida som hittades i orchlägret. Marnamas läste sidan och berättade sedan ingående vad allt det innebar. Så det var nu inte så att vi bara lyssnade på en konstig utomståendes pladder utan vi läste dagbokssidan och lyssnade på Marnamas. Ja, och så Vägvisaren naturligtvis. Visst, man kanske misstror Arra (iaf till en början), men inte direkt Marnamas och Vägvisaren.

[Shantina]

Och som fortsättning på Vivis så vill jag påpeka att en Vattenmagiker faktiskt läste av fröet och kände dess sanna magi. Så efter det är det nog lite svårt för magikerna att tvivla, och får man magikerna med sig så då börjar nog saker och ting rulla åt ett visst håll

[Miyo]

Ovanstående utredning(ar) över folks motiveringar för vad deras roller höll på med illustrerar en väldigt viktig poäng, som Nanna/Tagrita redan snuddade på: att spelare/roller är olika insatta i saker och ting. Att spelare inte förstår andra spelares/rollers motiveringar är just vad som ofta orsakar irritation över andra rollers ageranden. Jag vet med mig själv att jag rätt ofta undrar hur i hela friden någon roll kunde tänka/tala/bete sig på ett visst sätt, enda tills spelaren förklarar saken. (Mitt rättesnöre: försök alltid förstå och acceptera andras åsikter och tolkningar, även om du inte delar dem.)

Vad jag vill säga med detta är att det är jättebra att olika "problematiska" rollbeteenden tas upp där folk har möjlighet att förklara sina ageranden. Jag tror ändå att det är väldigt viktigt för var och en av oss att komma ihåg att vi bara har en liten pusselbit av hela lajvet, även efter debriefen då "allt förklarats" (bah, inte närapå heller).

Dock löser sig inte alla problematiska knutar vad gäller rolltolkning genom att förstå varandras motiveringar - detta är bara första steget. Det s.k. auktoritetsproblemet är bara en grej där man försöker påtvinga ett "rätt" sätt att spela, där "rätt" sätt innebär det grundläggande tankesätt som förväntas av så gott som alla roller i spelvärlden. Jag känner att jag automatiskt skyggar bort från tanken med ett "rätt" sätt att spela, men är det inte det diskussionen egentligen handlar om? Oavsett hur olika spelare tolkar sina roller så kommer spelvärlden ibland emot med dess allmänna värderingar, som alla spelare borde ha i bakhuvudet alla tider. Som människor faller vi väl för det mesta tillbaka på vad vi tror att samhället förväntar sig av oss när vi är osäkra på hur vi själva spelar in, eller när vi inte vågar hävda oss? Tyvärr (?) verkar det som om många roller har så stora egon att gruppbeteende snabbt faller bort, men detta försöker jag blatant ignorera just nu.

Alltså, för att nu helt skita i allt vad roller heter. Jag tror att det egentliga problemet dyker upp, när olika spelare tolkar spelvärldens normer (t.ex. status) på olika sätt. För en spelare kanske det räcker med att man viker undan blicken för de adliga, medan andra tycker att det är helt otänkbart att säga emot en ädling - för att utveckla problematiken, pröva ersätta "ädling" med "magiker" här. Och detta är helt bara hur uppfattningarna kan skilja sig spelare emellan, redan innan rollen kommer in i bilden.

Att spelarna har en så enhetlig uppfattning om vad som förväntas vad gäller normer i spelvärlden motsatt normer i verkliga livet är alltså A och O. Jag tror att spelledare behöver bli noggrannare med att definiera sin spelvärld, t.ex. skriva ut en standard för relationen mellan kön, religionsuppfattningar, hur status fungerar - om möjligt diskuteras och övas detta på workshoppar i så stor detalj som möjligt. Allt för att varje spelare ska förstå spelvärlden ordentligt innan denna ger sig i kast med att förstå hur dennes egen roll skiljer sig från spelvärldens "Matti Meikäläinen".

[Darulf]

Vänta lite... Om man planterar trädet så försvinner orcherna? Hmmm... njaaaa...

Det finns defenitivt skeptisism i AEA, speciellt efter att gudarna drog sig tillbaka och slutade interagera direkt i världen. Speciellt i högre samhällsklasserna vilka lever i en "bubbla" av misstro mot övernaturligheter. Sedan finns det de lägsta klasserna där folket inbillar sig vida mera farliga saker än vad som faktiskt finns och tror på det ena och andra eftersom det ger dem mera till deras liv. Slutligen finns det äventyrarna, de få utvalda som överlevt för att veta lite av allt som verkligen finns.

I AEA är det som står i Caion-dias bok absolut sanning. Detta är oomtvistligt. Sidorna är eviga intill tidens ände. Ganska övertygande grunder således.

Tror att det är omöjligt för en SL att förmedla spelvärlden totalt till spelarna. Dessutom undrar jag om det ens är eftersträvansvärt. Spelvärlden formas ändå i slutänden gemensamt under lajvet och får förhoppningsvis ett eget liv. Vad vi kan göra är att försöka vårt bästa att tillämpa mer känsla för vad som borde vara rätt och riktigt. Men det är helt sant också att vi inte kan sluta tänka "modernt" i en handvändning. Speciellt då vi ställs inför nya situationer, vilket lajv handlar om, eller hur?

[Carolina]

[Dejan]

[Ranetheon]

[Dejan]

Psykologiskt trovärdiga karaktärer som ideal, ja, men hur är det egentligen? Är karaktärerna trovärdiga i sig eller enbart mot bakgrunden av den genre de figurerar i? Min känsla är att den psykologiska realismen i låt säg Robert Jordans Wheel of Time och Knausgårds Min kamp inte är jämförbara. Genren som karaktärerna figurerar i inverkar på vår uppfattning om vad som är psykologiskt realistiskt. Vardagsverklighetens rationalitet är en annan än genrefiktionens, hur den senare än försöker approximera den förra.

Hur ofta händer det inte när man ser en skräckfilm att man tänker "Gå inte in i det där huset, det är galenskap och det kommer att sluta illa" men ändå går karaktären dit, trots den överhängande faran. Var finns realismen i detta? Majoriteten av riktiga människor skulle inte ensamma våga sig in i ett övergivet hus där läskiga ljud hörs ifrån.

Men det här med vad som egentligen är psykologisk realism inom genrelitteraturen är en intressant fråga som man säkert kunde forska mer i. Jag saknar ju pro gradu-ämne till hösten, haha

Ett lajv som inte förväntar sig psykologisk trovärdighet av karaktärerna (inom ramen för sin genre vill jag tillägga) tror jag att är en parodi.

[Ranetheon]