Vem är vi och vart är vi på väg?

[Ileea]

[Darulf]

[Shantina]

[Darulf]

Har på sistonet ägnat lite tanke åt hur fenomenet Eloria skulle kunna tänkas ses i ögonen av andra lajvföreningar. Speciellt i samband med Nordic Larp-boken kom jag underfund med att vi ju faktiskt gjort en del trevliga lajv, som dock aldrig kommer att uppmärksammas i motsvarande medier.Men, tror det är först när man ser andra lajvföreningar som man kan definiera sig själv. Eller för att säga det med andra ord; först när det finns en yta att spegla mot, kan man se sin egen form.

När föreningen syns gentemot andra lajvföreningar (Ropecon, Knudepunkt, etc.) funderar jag vad jag skulle berätta ifall någon frågade om vår förening. Antagligen att det är 30+ medlemmar, att vi ordnar 10-talet lajv i året + annan verksamhet, svenska + andra språk kan användas, testar gärna en multitud av nya teman och lajvkoncept. Finns på tre ställen i Finland. Men på något sätt känns det som all denna fakta missar kärnan med många milsteg.

Det som jag däremot upplever som en trevlig sak är att trots att lajvkulturen i Finland är synbarligen äldre än Eloria, så har vi ändå utvecklats oberoende av övriga lajvfinland. Vårt lajvande tog avstamp från Sverige en gång i tiderna (vilket lämnat sina spår), vartefter vi tog stadiga och ambitiösa steg framåt, samlade momentum och briserar nu i kreativ aktivitet och verksamhet. Visst, idéer har hämtats utifrån, och mycket (om inte största delen) av det som vi lajvat, har också lajvats någon annanstans tidigare. Men icke desto mindre har vi utvecklats på egna villkor. Gänget som är Eloria är sådant att man kan sätta tillit till det. Betyder också att man vågar ta för sig på ett annat sätt än om man släpps ner ibland en samling främlingar och börjar lajva. Känslan av ömsesidig respekt och accepterandet av varandras egenheter är den växtkraftiga grogrund i vilken vi odlar våra idéer.

Jag tror att Eloria uppfunnit (och uppfinner fortfarande) sitt eget hjul. Lajvande börjar bli en kraftigt utforskad och definierad vetenskap på nordisk (och internationell) front, men personligen känner jag mig glad att inte gå i någon annans fotspår och kunna skapa visioner utan att behöva beakta något som någon annan gjort tidigare. Det tror jag i fortsättningen kan medföra att vi skapar någonting som är fullkomligt unikt också på internationell nivå. Inte för att det iofs är något att sträva efter, utan det händer om det händer. Det viktiga är alltid att skapa BRA LAJV! Inget annat.

Något annat som är intressant är finska lajvkulturen i Eloria-lajv. Jag talar om mera små, korta, billiga, SL-arbetsbetonade projekt, vilka ändå kvalitetsmässigt hålls på hög nivå. Vet inte om detta är en riktig bild på finska lajv, eftersom jag aldrig deltagit i ett som inte varit eloria-flaggat. Hur som, kanske det är resultatet av förutsättningarna för lajvande i vårt kära Suomi snarare än oberoende obemärkta val, men är det inte det som skapar alla framväxande kulturer?

Inför uppkommande filmprojekt med en längre dokumentärdel, blir dessa frågeställningar aktuella. Att presentera lajvandet inom Eloria för dels nybörjare (vad är lajv?) och att ge insatta en insikt i vad eloria är (hur lajvar dom?). Kanske är det mest frågan om att förmedla känslan av lajv när det är som bäst, och mystifiera det demystifierade. Då är båda fronterna täckta. Kunde man då dessutom krydda med säregna uttryk, fenomen som finns inom föreningen, samt minnesvärda händelser, så kunde man kanske åstadkomma en värdefull skildring av vår förening i nutid. Något som man kunde tynga i arkivet och garva åt om 10 år om inte annat.

[Vivi]

[Darulf]

Kanske är det så att jag står för vart annat eller vart tredje inlägg i denna tråd, men nu sitter jag och funderar igen. Och det är klart att det behöver hamna någonstans.

Jag tror på brutal öppenhet framom att gömma saker under mattan och hoppas på att de försvinner. Så här kommer det.

Senaste tiden har jag fått en känsla som gjort mig både nedstämd och fundersam. Slitningar i det som är "vi" inom Eloria. Det hörs mer snack om avvikande åsikter inom föreningen, och hur det skall till massor för att återföra det riktiga Eloria till föreningen eftersom den förlorat sin väg. Det klagas på styrelsens ageranden och underlåtelser och man funderar på det ena drastiska efter det andra för att ändra på detta, eller klagar tyst och missnöjt med folk man anser se saker på samma sätt.

Jag tror många ser ovanstående som en dålig sak, men jag är inte en av dem. Att det finns avvikande åsikter och drastiska funderingar kring förening visar att det finns folk som bryr sig. Förnyelse betyder inte bara att vi varierar vår verksamhet och anpassar den till att främja våra ultimata syften. Det betyder också att vi kan kritisera oss själva och det som vi anser vara "orubbligt sant". Men vad är det egentligen vi kritiserar?

En teori bakom grupptillhörighet är att för att det skall finnas ett "vi", måste det också finnas ett "de". I början av föreningens existens innebar det att "vi" var de få upplysta som lajvade, medan "de" var resten av befolkningen som såg oss som tokiga, barnsliga, avvikande. Följden var att vi kunde knyta oss samman hårt. En tillit till det vi hade, vilket gjorde det enkelt att välkomna nya ansikten in i skaran.

Nu har "vi" och "de" utvecklats till något annat. Allmänheten utanför finns fortfarande där, men den känns oviktig (vilket är en grov misskalkylering). Nu är det snarare en sektionering inom gruppen. Beräknar man då att vi är 40 stycken, kan man snabbt räkna ut att det blir små uppdelningar. Orsaken till delningen kan vara geografi, lajvteori, kompisband, delade upplevelser, nostalgitolkning, etc och så vidare...

Vad som gör mig nedstämd är inte det att folk har åsikter eller att de är villiga att samla andra likasinnade för att åstadkomma förändring. Det är bara det att det känns som om varje åsikt måste vara motiverad med en personlig motvilja mot en eller flera andra. Jag känner det som en sur rutten träta som föder sig själv. Den växer genom att samla mera träta och ignorera allt som är gott. Trots allt är det positiva något man tar för givet, inte sant? Dessutom är det att gräva upp gammal skit och börja relatera till detta, såsom om det kunde berätta något om den framtid som komma skall.

I det följande kan jag endast tala för mig själv:

Jag lovar att:
1. Aldrig ta sida mellan två vänner mot varandra. Och jag beaktar alla i Eloria som vänner. Alla. Ifall jag tar en sida, så är det saken, ärendet, som jag väljer att ställa mig bakom. Inte personen som framför det.

2. Om jag har personligt gnabb men någon kommer jag att berätta om det. Framför personen i fråga. Så att alla berörda hör det. Ja, jag har en åsikt om var och en av er. Om era styrkor och era svagheter. Om era inre demoner och det som driver er framåt. Fråga mig så berättar jag vilka de är. Trots tanken att släppa masken inför andra, har det blivit att anlägga en ny mask för det tillfället. Det är inte värt det. Det finns sådant jag inte kommer att dela med mig om och jag har mina orsaker. Men det låter jag tystnaden ta hand om.

3. Plöja på som en virvelvind. Jag är med i denna förening för kärleken till konsten. Dess uttryck kan variera, men levande rollspel är ett av de starkaste medierna jag känner till. Vare sig det gäller att skriva lajv eller lajva med eller allt som kommer till i samband med detta, kommer jag att göra det fullt ut. Och det betyder också att kritisera dem som man anser vara vänner (och vara berädd att ta emot samma behandling).


Det kan vara så att jag har fel, men allt det bästa från vad jag kommer ihåg från det som varit, kommer från människorna jag stött på och de knäppa idéer som kom emot. Att kunna lita på sig själv så pass mycket att man kan avvika från samhällets förväntningar/vana/egoism för att vara något bättre. Tillsammans med andra.

Saken är den att det som är gammalt är borta. Det finns inte mera. Nostalgi är värdelös, eftersom den redan är hänt. Vad vi har är bara vad som är rakt framför oss. Och livet är kort. Varför skulle jag vilja göra något annat än uppleva det som är roligt och sant just idag? Vara rädd att förlora det framtida ekot av något som varit, när man lika gärna kan bädda för det härliga som komma skall och njuta av processen. "Det var bättre förr?" Så i h-vete heller!

Jag vill krama er till blodig massa, våldföra mig på era själar, raspa naglarna över hela ert känsloregister och skratta oavbrutet som en galning under hela tiden. Det (punkt 4) lovar jag, för så mycket betyder ni för mig. Sist och slutligen.

Gonatt.

[Vivi]

[PaxMayne]

[Sorcerer]

[Adaira]

Först NU inser jag vad Vickes inlägg handlar om... *skickar åter igen mail åt ordförande*

[Anders]

[Vivi]

Jo, nej, jag vet inte...

En sak som jag vill lyfta frma för ALLA är att kom ihåg allmän artighet. I alla situationer. Speciellt få man uttrycker sig i textform. Det är så lätt som text kan uppfattas som negativ eftersom man inte hör tonläget på den som skriver så det är aldrig fel att formulera sig artigt. Jag börjar smått bli expert på artighet efter en lång tid bland irländare där man tassar runt så försiktigt som man bara kan för att inte ens i misstag trampa någon på tårna.

"You're probably right about blah blah, but I feel that..."
"You're point about blablabla is valid, but may I ad that..."
"Thank you for expressing you're thoughts on this matter. My thoughts are..."

Man kan undivka så mycket onödigt ont bara genom att slänga in lite allmän artighet och sympati och genom att låta bli att lyfta fram egot. Ingen är perfekt, alla har vi brister.

Puss och gonatt på er sötgurkor!

[Sorcerer]

Hur anser ni att regionalpolitiken har fungerat så här långt?
Har regionerna uppfyllt sitt syfte, vilket har varit att "i första hand att ge föreningsmedlemmar på olika håll i Svenskfinland större möjligheter att driva och utveckla den lokala föreningsverksamheten. " - Regionplanen 1.7

Vad anser ni övriga? Fungerar regionalpolitiken i dess form det nu är? Eller har vi bara kommit så långt att det slutar med ett "vi" och "de"?
Vad tycker ni?

[PaxMayne]

Jag tycker regionerna i grund och botten är en god idé, men i nuläget fungerar de inte för fem cent. Sorry nu bara, men det gör de inte. De skapar onödiga schismer, konflikter över regiongränserna och i vissa fall en större tillgivenhet till den egna regionen på bekostnad av ens tillgivenhet till föreningen.

Tack, Johan, för att du tog upp det. Den här saken har länge "bugged" mig, och jag har de facto idéer på att sammanfalla till föreningsmöte över den här saken...

[Darulf]

Skall försöka tillämpa lite allmän artighet som Vivi förespråkar ovan, när jag uttalar mig utgående från de tankar som är mina och inte innehåller mycket i form av den varan. Oberoende, frågan är seriöst ställd och kräver ett seriöst svar.

Men på intet sätt reflekterar detta svar styrelsens ståndpunkt, utan är min egen.

Regionalpolitikens med geografisk uppdelning tjänar syftet av större lokal frihet att agera. Men det innebär samtidigt ansvaret att bära framskridandet av detta. Trots att en gruppindelning existerar är det i frågan om ideella föreningar sist och slutligen frågan om eldsjälars individuella insatser. En region med en stark eldsjäl kommer att blomstra och vice versa. Alltså: Trots att trots att det finns många personer i en region, definieras regionens ageranden av den som är mest hängiven. Denna person inspirerar nämligen andra, och det är det som gör skillnaden. Positionen för denna person är irrelevant, men inverkan är avgörande. Det värsta är ifall denna person är en och samma en längre tid, för då kommer den personens frånträde att innebära att hela regionen imploderar runtom. Betydligt bättre då att byta person med jämna mellanrum och på det sättet förnya passionen.

Alltså: Regionalpolitiken kommer aldrig att bara funktionera. Den förutsätter kontinuerlig insats. Insats = arbete + uppoffring. Detta är dock en universal regel och inget nytt. Det är både nyckeln till framgång och undergång samtidigt. Svårigheten är när ekvationen skall multipliceras med många olika människor med olika viljor, vilket innebär att den starkaste viljan dominerar. "Vi" och "de" är ett tankeexperiment och skenförklaring för "det är inte mitt fel att det inte blir något av".

Potentialet av att ha avdelningar på olika orter är enorm. Det slutgiltiga härliga resultatet av det hela är dock inte garanterat. Det är min åsikt att alla orter: Vasa, Jakobstad och Åbo (kanske h-fors i framtiden) är livskraftiga. Men resultatet är ännu oklart. Och det är heller inget som föreningshelheten kan eller ens bör inverka på. Man kan bara understöda, men tiden kommer att utvisa.


Fråga inte om regionalpolitiken fungerar. Fråga istället vad du själv gjort för att få den att funktionera.