Personliga reflektioner om lajv(ande)
Postat: sön 29.8.2010 17:54
Några reflektioner.
För de flesta av er är vissa saker av dessa säkert helt självklara. bara mitt sätt att säja dem:
Sedan jag var ung har jag mest spelat bordsrollspel. Där handlar det ju mycket om fantasi och när man sitter vid bordet med tärningarna kunna föreställa sej världen, guidad av spelledaren.
Lajvrollspel har jag inte varit med på så många. Har skrivit två, ett för Eloria; Clue, som spelades i början av augusti.
När vi reste mot Vasa med Calle och Minna hade vi en intressant diskussion om lajv. Har även haft intressanta åsiktsutbyten med Vicke och i viss mån Anders under det senaste året.
Tänkte sammanfatta lite av mina tankar som är totalt subjektiva och inget försök till en djupare analys.
Lajvare består av en heterogen grupp och att identifiera det som en hobby, en konstform, eller sätta ett annat epitet på lajvandet må och skall vara upp till var och en. Att lajv är ett diversifierat medium där folk gestaltar det olika, har olika synpunkter på hur det ska vara och får sin egen personliga upplevelse, som inte kan jämföras med någon annans, är juh bara en fördel. Själv betraktar jag lajv som en konstform på många olika plan. Lajv som konstform är dock fortfarande väldigt ungt. Visst finns litteratur som Hans Källs Levande rollspel – handbok från 1998, en tmärkt bok. Men främst om man ser till det sociala perspektivet lajvare emellan förs kunskapen och åsikterna vidare muntligt och via internetforum. Historiskt kan man juh i och för sej argumentera om lajv är en utveckling ända sedan antikens improvisationsteater eller om det är en direkt utveckling av bordsrollspelen som typ D&D. Jag ser inte det som viktigt. Många konstformer påverkas av varandra och nya fenomen utvecklas.
En brist på vokabulär gör det delvis svårt att beskriva lajv för en oinsatt. Vissa lajvare tycker inte om att man kallar det improvisationsteater. Jag skulle själv formulera lajv som en väldigt fri teaterlek där det väsentliga är varje deltagares aktiva agerande, kreativa process samt improvisation utifrån vissa förutsättningar utan publik. Faktum är att i lajv är publikens frånvaro grundläggande. Alla som är närvarande bygger tillsammans upp den historia man berättar, där man på teatern som skådespelare berättar något för någon så berättar man här i momentet tillsammans och en utomstående betraktare skulle göra att illussionen faller. En av de viktigaste aspekterna i lajv är juh att något är förutbestämt men genom interaktion skapas en dynamik där varje spelare avgör vad som händer. Man improviserar, får impulser av andra och skapar en gemensam historia.
Som sagt en konstform; allt från själva skapandet till tillverkande av kläder och utrustning, hantverkskunskaper via spelteknik till själva lajvandet. För att inte tala om det vad även allt praktiskt förberedande för ett lajv kan innebära. En konst i sej själv. Med min teater och skribentbakgrund måste jag konstatera att vara sin roll är en central del av att lajva. En inte allt för lätt del alltid. Genomtänkta roller blir onekligen mer välspelade och ger därmed medspelarna en större upplevelse även. Vare man som spelare är mer den problemlösande, skådespelaren eller immersionisten tror jag att vad som krävs för att spela en roll varierar både från spelare till spelare och från lajv till lajv. Men spelaren måste ändå ha någon sorts fundering i förväg om varför är den där och hur den kanske beter sej i olika situationer.
Vad kommer till det eskapistiska i lajvandet så har jag svårt att förstå den kritik som utifrån ibland riktas mot lajvare. Att fly verkligheten är ju paradoxalt nog ett sätt att närma sej den. Och varje natt flyr och bearbetar vi verkligheten i våra drömmar. Vissa flyr verkligheten, eller söker den via sprit och droger. Andra genom konsumtion av nöjen, saker eller porr. Jag ser lajv som en av de nyttigaste former av eskapism som finns. Och skulle vi aldrig ägna oss åt verklighetsflykt i någon form skulle vi inte vara verkliga.
Maria Mattiason har skrivit en c-uppsats om sina upplevelser av ett lajv där hon talade om de magiska ögonblicken i ett lajv. Det är några år sedan jag läste den men ett par saker minns jag från vad hon skrev om det vad hon kallar magiska ögonblick;
a) hela världen man är i upplevs som verklig
b) ens tankar blir ett med det man gör
c) verkligheten man upplever är väldigt intensiv, typ hyper-verklig. Inget annat existerar just då.
d) man har känslan av intensiv närvaro
e) man upplever eufori och att det är viktigt vad man gör
Obs jag citerar henne från minnet och inte ordagrant. Men detta är någon sorts beskrivning på den ultimata eskapismen som jag tror många lajvare eftersträvar.
Intressant med Eloria och glädjande är att så många kvinnor är med. Rollspel har genom åren varit väldigt mansdominerade och ämnena är ofta vad man kallar typiskt manliga. Meddeltida väpnade strider och så. De kvinnliga rollerna kan också lätt bli madonnan/horan, eller i värsta fall bara offer i en manlig värld. Där de traditionella bordsrollspelen inte gått så mycket framåt vad gäller genusproblematik så har man vad det gäller lajvande gjort det betydligt mer.
Jag hoppas på en bra fortsättning för Eloria. Orkar inte analysera vidare nu.
Johan Finne
För de flesta av er är vissa saker av dessa säkert helt självklara. bara mitt sätt att säja dem:
Sedan jag var ung har jag mest spelat bordsrollspel. Där handlar det ju mycket om fantasi och när man sitter vid bordet med tärningarna kunna föreställa sej världen, guidad av spelledaren.
Lajvrollspel har jag inte varit med på så många. Har skrivit två, ett för Eloria; Clue, som spelades i början av augusti.
När vi reste mot Vasa med Calle och Minna hade vi en intressant diskussion om lajv. Har även haft intressanta åsiktsutbyten med Vicke och i viss mån Anders under det senaste året.
Tänkte sammanfatta lite av mina tankar som är totalt subjektiva och inget försök till en djupare analys.
Lajvare består av en heterogen grupp och att identifiera det som en hobby, en konstform, eller sätta ett annat epitet på lajvandet må och skall vara upp till var och en. Att lajv är ett diversifierat medium där folk gestaltar det olika, har olika synpunkter på hur det ska vara och får sin egen personliga upplevelse, som inte kan jämföras med någon annans, är juh bara en fördel. Själv betraktar jag lajv som en konstform på många olika plan. Lajv som konstform är dock fortfarande väldigt ungt. Visst finns litteratur som Hans Källs Levande rollspel – handbok från 1998, en tmärkt bok. Men främst om man ser till det sociala perspektivet lajvare emellan förs kunskapen och åsikterna vidare muntligt och via internetforum. Historiskt kan man juh i och för sej argumentera om lajv är en utveckling ända sedan antikens improvisationsteater eller om det är en direkt utveckling av bordsrollspelen som typ D&D. Jag ser inte det som viktigt. Många konstformer påverkas av varandra och nya fenomen utvecklas.
En brist på vokabulär gör det delvis svårt att beskriva lajv för en oinsatt. Vissa lajvare tycker inte om att man kallar det improvisationsteater. Jag skulle själv formulera lajv som en väldigt fri teaterlek där det väsentliga är varje deltagares aktiva agerande, kreativa process samt improvisation utifrån vissa förutsättningar utan publik. Faktum är att i lajv är publikens frånvaro grundläggande. Alla som är närvarande bygger tillsammans upp den historia man berättar, där man på teatern som skådespelare berättar något för någon så berättar man här i momentet tillsammans och en utomstående betraktare skulle göra att illussionen faller. En av de viktigaste aspekterna i lajv är juh att något är förutbestämt men genom interaktion skapas en dynamik där varje spelare avgör vad som händer. Man improviserar, får impulser av andra och skapar en gemensam historia.
Som sagt en konstform; allt från själva skapandet till tillverkande av kläder och utrustning, hantverkskunskaper via spelteknik till själva lajvandet. För att inte tala om det vad även allt praktiskt förberedande för ett lajv kan innebära. En konst i sej själv. Med min teater och skribentbakgrund måste jag konstatera att vara sin roll är en central del av att lajva. En inte allt för lätt del alltid. Genomtänkta roller blir onekligen mer välspelade och ger därmed medspelarna en större upplevelse även. Vare man som spelare är mer den problemlösande, skådespelaren eller immersionisten tror jag att vad som krävs för att spela en roll varierar både från spelare till spelare och från lajv till lajv. Men spelaren måste ändå ha någon sorts fundering i förväg om varför är den där och hur den kanske beter sej i olika situationer.
Vad kommer till det eskapistiska i lajvandet så har jag svårt att förstå den kritik som utifrån ibland riktas mot lajvare. Att fly verkligheten är ju paradoxalt nog ett sätt att närma sej den. Och varje natt flyr och bearbetar vi verkligheten i våra drömmar. Vissa flyr verkligheten, eller söker den via sprit och droger. Andra genom konsumtion av nöjen, saker eller porr. Jag ser lajv som en av de nyttigaste former av eskapism som finns. Och skulle vi aldrig ägna oss åt verklighetsflykt i någon form skulle vi inte vara verkliga.
Maria Mattiason har skrivit en c-uppsats om sina upplevelser av ett lajv där hon talade om de magiska ögonblicken i ett lajv. Det är några år sedan jag läste den men ett par saker minns jag från vad hon skrev om det vad hon kallar magiska ögonblick;
a) hela världen man är i upplevs som verklig
b) ens tankar blir ett med det man gör
c) verkligheten man upplever är väldigt intensiv, typ hyper-verklig. Inget annat existerar just då.
d) man har känslan av intensiv närvaro
e) man upplever eufori och att det är viktigt vad man gör
Obs jag citerar henne från minnet och inte ordagrant. Men detta är någon sorts beskrivning på den ultimata eskapismen som jag tror många lajvare eftersträvar.
Intressant med Eloria och glädjande är att så många kvinnor är med. Rollspel har genom åren varit väldigt mansdominerade och ämnena är ofta vad man kallar typiskt manliga. Meddeltida väpnade strider och så. De kvinnliga rollerna kan också lätt bli madonnan/horan, eller i värsta fall bara offer i en manlig värld. Där de traditionella bordsrollspelen inte gått så mycket framåt vad gäller genusproblematik så har man vad det gäller lajvande gjort det betydligt mer.
Jag hoppas på en bra fortsättning för Eloria. Orkar inte analysera vidare nu.
Johan Finne