Personliga reflektioner om lajv(ande)

[just_j]

Några reflektioner.

För de flesta av er är vissa saker av dessa säkert helt självklara. bara mitt sätt att säja dem:

Sedan jag var ung har jag mest spelat bordsrollspel. Där handlar det ju mycket om fantasi och när man sitter vid bordet med tärningarna kunna föreställa sej världen, guidad av spelledaren.
Lajvrollspel har jag inte varit med på så många. Har skrivit två, ett för Eloria; Clue, som spelades i början av augusti.
När vi reste mot Vasa med Calle och Minna hade vi en intressant diskussion om lajv. Har även haft intressanta åsiktsutbyten med Vicke och i viss mån Anders under det senaste året.
Tänkte sammanfatta lite av mina tankar som är totalt subjektiva och inget försök till en djupare analys.

Lajvare består av en heterogen grupp och att identifiera det som en hobby, en konstform, eller sätta ett annat epitet på lajvandet må och skall vara upp till var och en. Att lajv är ett diversifierat medium där folk gestaltar det olika, har olika synpunkter på hur det ska vara och får sin egen personliga upplevelse, som inte kan jämföras med någon annans, är juh bara en fördel. Själv betraktar jag lajv som en konstform på många olika plan. Lajv som konstform är dock fortfarande väldigt ungt. Visst finns litteratur som Hans Källs Levande rollspel – handbok från 1998, en tmärkt bok. Men främst om man ser till det sociala perspektivet lajvare emellan förs kunskapen och åsikterna vidare muntligt och via internetforum. Historiskt kan man juh i och för sej argumentera om lajv är en utveckling ända sedan antikens improvisationsteater eller om det är en direkt utveckling av bordsrollspelen som typ D&D. Jag ser inte det som viktigt. Många konstformer påverkas av varandra och nya fenomen utvecklas.

En brist på vokabulär gör det delvis svårt att beskriva lajv för en oinsatt. Vissa lajvare tycker inte om att man kallar det improvisationsteater. Jag skulle själv formulera lajv som en väldigt fri teaterlek där det väsentliga är varje deltagares aktiva agerande, kreativa process samt improvisation utifrån vissa förutsättningar utan publik. Faktum är att i lajv är publikens frånvaro grundläggande. Alla som är närvarande bygger tillsammans upp den historia man berättar, där man på teatern som skådespelare berättar något för någon så berättar man här i momentet tillsammans och en utomstående betraktare skulle göra att illussionen faller. En av de viktigaste aspekterna i lajv är juh att något är förutbestämt men genom interaktion skapas en dynamik där varje spelare avgör vad som händer. Man improviserar, får impulser av andra och skapar en gemensam historia.

Som sagt en konstform; allt från själva skapandet till tillverkande av kläder och utrustning, hantverkskunskaper via spelteknik till själva lajvandet. För att inte tala om det vad även allt praktiskt förberedande för ett lajv kan innebära. En konst i sej själv. Med min teater och skribentbakgrund måste jag konstatera att vara sin roll är en central del av att lajva. En inte allt för lätt del alltid. Genomtänkta roller blir onekligen mer välspelade och ger därmed medspelarna en större upplevelse även. Vare man som spelare är mer den problemlösande, skådespelaren eller immersionisten tror jag att vad som krävs för att spela en roll varierar både från spelare till spelare och från lajv till lajv. Men spelaren måste ändå ha någon sorts fundering i förväg om varför är den där och hur den kanske beter sej i olika situationer.
Vad kommer till det eskapistiska i lajvandet så har jag svårt att förstå den kritik som utifrån ibland riktas mot lajvare. Att fly verkligheten är ju paradoxalt nog ett sätt att närma sej den. Och varje natt flyr och bearbetar vi verkligheten i våra drömmar. Vissa flyr verkligheten, eller söker den via sprit och droger. Andra genom konsumtion av nöjen, saker eller porr. Jag ser lajv som en av de nyttigaste former av eskapism som finns. Och skulle vi aldrig ägna oss åt verklighetsflykt i någon form skulle vi inte vara verkliga.

Maria Mattiason har skrivit en c-uppsats om sina upplevelser av ett lajv där hon talade om de magiska ögonblicken i ett lajv. Det är några år sedan jag läste den men ett par saker minns jag från vad hon skrev om det vad hon kallar magiska ögonblick;

a) hela världen man är i upplevs som verklig
b) ens tankar blir ett med det man gör
c) verkligheten man upplever är väldigt intensiv, typ hyper-verklig. Inget annat existerar just då.
d) man har känslan av intensiv närvaro
e) man upplever eufori och att det är viktigt vad man gör

Obs jag citerar henne från minnet och inte ordagrant. Men detta är någon sorts beskrivning på den ultimata eskapismen som jag tror många lajvare eftersträvar.

Intressant med Eloria och glädjande är att så många kvinnor är med. Rollspel har genom åren varit väldigt mansdominerade och ämnena är ofta vad man kallar typiskt manliga. Meddeltida väpnade strider och så. De kvinnliga rollerna kan också lätt bli madonnan/horan, eller i värsta fall bara offer i en manlig värld. Där de traditionella bordsrollspelen inte gått så mycket framåt vad gäller genusproblematik så har man vad det gäller lajvande gjort det betydligt mer.

Jag hoppas på en bra fortsättning för Eloria. Orkar inte analysera vidare nu.

Johan Finne

[Darulf]

Mycket väl skrivet Johan. Kul att se ditt omnämnande av Levande Rollspel-boken. Gällande litteratur, torde nämnas att det numera finns många böcker som behandlar rollspel. På finska såväl som svenska etc. Vill speciellt omnämna alla knutpunkt-böckerna. De innehåller artiklar skrivna av lajvare, och är en enorm källa till inspiration. Vill dessutom omnämna ett verk vid namn Larpinjärjestäjän käsikirja (Suomen rooli-pelaajat ry, 2007) som jag har funnit stor nytta i. Finns att låna på biblioteket i Vasa.

Skulle till detta vilja lägga till att lajv är en perfekt konstform, i det att den kan användas för att testa vad som helst. Mycket av lajvandet är det sociala experimenterandet, vilket underlättas av spelandet av roller. Eftersom det inte är ens egen personlighet som genomlever skeendena, kan man kosta på sig att bjuda till på egen bekostnad. Dessutom är det ett utmärkt forum för testande av nya sätt att berätta historier.

Slutligen vill jag visa på lajvets förgänglighet. De flesta lajv spelas en gång och sedan aldrig mera. Det betyder att det som händer just då blir viktigare, eftersom magin aldrig kommer att kunna återskapas. Det enda som blir kvar är minnena.

[just_j]

Förgänglighet vad gäller vissa konstformer är ju bara bland det underbaraste som finns. När jag jobbar med trädgård så står ständigt förgängligheten på pass. Sådan är naturen. Samtidigt så är det samma björk man ser från sitt morgonmålsfönster, men ändå inte; regn, snö, solstrålar, morgondagg... En annan årstid, ett annat ljus ger ständigt en ny vy.

Därför tycker jag att idén med Clue 2 även skulle vara intressant. Samma människor, samma plats men ändå något helt annat. Ett annat mord, en annan mördare, en annan vy. Men vi snackar om det när vi ses Vicke.

Larpinjärjestäjän käsikirja måste jag kolla upp.

Januari 1974 då Dungeons & Dragons kom var jag för ung att spela rollspel (typ 3 veckor gammal) men det har varit intressant att under mitt liv följa debatten om både bordsrollspel och lajv.

1981 kom då Call of Cthulhu, då fanns det tre priser i USA för utmärkt speldesign och CoC vann alla.

För den som inte känner till CoC så är det så att ett typiskt äventyr innebär att spelarna/rollfigurerna får en ledtråd om att något märkligt har hänt. Sen märker man att bakom det simpla försvinnandet eller mordet så ligger det både komplotter och kultliknande fenomen. CoC brukar räknas som ett av de mest inflytesrika spelen genom tiderna. Den stora fördelen med alla uppföljare etc är variationen. Man kan spela komplicerade deckaräventyr, där ledtrådar skall fogas samman, eller monsterjakter, gotisk skräck, eller mer moderna konspirationer i typ Arkiv X-stil, för de som sett den tv-serien.

Well jag blev i alla fall fast i rollspelandet.

Nu har det blivit ett litet sidospår från rubriken som syftar på lajv så jag återanknyter till den. Synd att fortfarande idag måste lajvare förhålla sej till de förutfattade och ofta felaktiga fördomar det finns om lajvare. Men hej som finlandssvensk bög är jag van att förhålla mej till fördomar.

Under ett lajv blir det omöjliga möjligt och björken utanför fönstret ändrar skepnad.

Men jag tänkte ännu på det jag skrev om kvinnor, kön och lajvande. Typ vilka normer kring kön som upprätthålls i allmänhet under lajv. Om man tänker på filosofen Bakhtins carnival-teori, där han menade att renässansens karnevaler var anarkistiska och undersökte gränser kan jag hitta kopplingar till dagens lajvande. Det finns en möjlighet att ifrågasätta och undersöka sociala värderingar och normer under ett lajv. Lek skapar alltid möjligheter och redan när jag som femåring mimade till ABBA var det en lek där normer ifrågasattes.

Spelar man en icke mänsklig varelse, typ alv, vampyr eller dylikt kan det vara lättare att tänja på gränserna vad gäller könshierarki eller heterosexualitet som norm. Heterosexualiteten är ju som vårt patriarkala samhälle socialt och kulturellt betingat. Men vad är könsstrukturerna hos en orch? Kanske hen är asexuell? Queerteorin säger att heterosexualitet inte är livsnödvändig för mänsklighetens fortbestånd utan att den bara är ett av många sätt att leva och organisera sexualitet på. Mot heteronormativiteten under lajv finns även den aspekten att man som homosexuell kan spela hetero och vice versa. Sexualiteten är en del av lajvkaraktären eller en del av normen i lajvvärlden. Man kan även spela på en flytande variant av sexualitet. Om den ens är viktig under lajvet.

Det finns idag någon sorts tanke om att kvinnor inte får visa sej för kvinnliga och män får inte vara ”macho”. Vissa kallar det jämnställdhet. Lajvandet ger oss möjligheten att vara precis så som vi vill vara. , vilket kan vara ”typiskt” manligt eller kvinnligt. Typ filosofen Bahktins funderingar om att karnevalen kan ha olika riktningar.

Jag tror lajvandet har oerhörda möjligheter för kvinnor även då lajvet förstärker heteronormativiteten och den patriarkala, heterosexuella tanken. Det finns en möjlighet att vara på ett annat sätt, att ta för sej och se en annan vy från morgonmålsfönstret.

Johan

[Chali84]

Intressanta reflektioner kring lajvande och inte minst av dem hela genusproblematiken. Den tycker jag dock inte märks av SÅ mycket bland våra lajv, men det är säkert en sak som man inte sådär i första hand tänker på när man skriver ett lajv. Har ett par vaga exempel i huvudet som jag tänker nämna:
1) URAEL, dels för att det fanns väldigt starka kvinnor inom den thariska kulturen
2) Skymningstimmen, där det fanns en manlig skökare
3) Witness 5 & 6, kvinnor som ledde (i situation)
4) x antal icke heterosexuella roller genom åren (senast på Clue)
Min poäng med dessa exempel är kanske bara att illustrera att det förekommer en viss brytning mot den vanliga heteronormativen inom Eloria, men å andra sidan så är föreningen, i alla fall i mitt tycke allt annat än heteronormativt.

[Miyo]

Vill också lägga in gällande genusfrågan (har viss aversion mot att det kallas "problematik"), att DOG tar upp det här på ett relativt nytt sätt inom Eloria. Här används en ytterst traditionell, patriarkal modell där kvinnorna är extremt begränsade. Ett exempel är att det blev lite panik med Linn när vi insåg att hon och Hanne faktiskt skulle ha vad som kan anses vara ett yrke på lajvet, och så kan det inte vara! I den här världen är kvinnan helt underställd mannen och könsrollerna är otroligt starka. Jag tror att det här i sig bäddar för ett rätt annorlunda lajv, med tanke på hur en av de saker som vanligtvis mjukas upp i (Elorias) fantasylajv är just könsrollerna (nog för att man brukar leka omkring med dem i olika kulturer, t.ex. kenoi, vilket jag understöder!).

Den här könsdebatten kunde man fortsätta med längre ännu, men i så fall kunde det i fördel göras en helt ny tråd för den så att denna tråd inte går alltför långt in bara på det ämnet. Here be dragons!

[Vivi]

Mycket intressant ämne som kunde fortsätta i all oändlighet! Tänkte ta upp några av mina egna (flummiga) tankar och sedan på slutet slänga in några tankar som väcktes under DOG.

Genusproblematik/genusfrågor är ett tema som globalt behandlats ur en rad olika vinklar under diverse lajv genom tidens gång varav kanske ett av de mest kända och radikala exemplen är Mellan Himmel och Hav(1) där allt vad heter "normal syn på sexualitet" omkullkastades och sedan byggdes upp till något helt nytt. Äktenskap, kärlek och sex som det ser ut idag existerade inte utan alla dessa tre existerade i helt nya former.

Eloria har, som Calle påpekade lekt med könsroller ett antal gånger. Som snabbast kommer jag på att tillägga bl.a.
- IVS4:an där Kenoierna samhälle var ett matriarkat. Hur detta påverkade speciellt männen som spelade Kenoi skulle vara ytterst intressant att höra mer om.
-Witness 3:an där könsrollerna var starkt biologiska i motsats till en social konstruktion och där en konstant (fysisk och psykisk) strid om rang dominerade dagordningen. Alfahonan var även av naturen sagd att leda flocken då alfahanen inte var närvarande.

Jag uppmuntrar gärna till mer lek med könsroller. Känner ibland att de sociala interaktioner som existerar på lajv lätt blir "primitiva" (boy meets girl, falls in love with girl, girl does not like boy, OH the heartbreak!") och att inkludera bisexualitet, homosexualitet, machohet, nymfomanitet, pedofili etc kan snabbt få en "been there, done that" stämpel. OBS! Detta är absolut ingen kritik mot NÅGON spelledare och jag erkänner själv till att ha tagit till konventionella könsrelationer i brist på tid och bättre fantasi. Det här är inte kritik för det finns inget fel med att vara konventionell i underhållningssyste, men för uppfostrings och undervisningssyfte kunde det vara väldigt intressant att prova på något halvradikalt al'a Mellan Himmel och Hav.

YTTERST intressant skulle det vara att lajva något av följande:
-QUEERTOPIA, då drömmen blir sanning och vi lever i ett universum där queertänkande är det enda rätta!
-Fetish! Tänk dig lajva en person som har en grovt stark dragning till fötter eller gummistövlar eller kokos....(<-alla dessa exempel ur livet, inte mina fetisher dock!)
-Asexualitet. Har lajvat ängel en gång och det blev genast småknepigt att stänga av allt som hette biologi och helt fokusera på det högre spirituella medvetandet och glömma att man är ett kön. Mera sådant!
-En värld utan lögner. Tänk om alla gick runt och sade och vad de tänkte hela tiden. Tror vi ganska snabbt skulle slira tillbaka några steg i evolutionen...
-och på tal om evolution så skulle jag gärna nån gång lajva Vattenvarelser. Hur ser ett liv som spenderas helt och hållet i vattnet ut? Är det rom och mjölke som gäller eller gör vi som valarna och rullar runt i en enda kaskad av plask! Eller kanske vi helt enkelt skiter i att ens tänka på förökning och helt enkelt gör som polyperna och fördubblar oss själva?

Sky is the limit my dear friends!

NU till några korta ord om DOG.
Som queer feminist var det här lajvet till vissa aspekter ytterst frustrerande. Tankar som rörde sig i mitt huvud var bl.a. ilska och förbittring, eftersom jag som kvinna inte fick yttra mig då jag kände mig för det.
Min karaktär hade ju då ändå en ytterst bejakande syn på sexualitet, men inte därför att hon var modern och fritänkande utan helt enkelt för hon hade en ytterst stark libido (aka nymfoman). Intressantare hade det varit att koppla den starka libidon till moderna tankar om sex sexualitet, men i det här fallet var det inte möjligt då sådana tankar helt enkelt inte överhuvudtaget existerade i lajvet i fråga.
Men att vara kåt och bunden till en submissiv roll som ung ogift kvinna kan vara ytterst frustrerande! Speciellt då de flesta männen under lajvet i fråga till stor del var upptagna med politik. För många av kvinnorna under lajvet gick stor del av lajvet ut på att stå och se vackra ut. Något som verkligen satte kugghjulen i rörelse. Slutsatserna som jag kom fram till var att jag är OTROLIG tacksam för att få leva i ett modernt samhälle med åtminstone någon slags jämnställdhet. Lajvet tände verkligen feministisk glöd i mig och jag inser nu mer än någonsin hur viktig kampen mot patriarkatet är. Smått orolig blev jag även över att se hur lätt alla gled in i sina roller som dominerande män eller submissiva kvinnor. Är vi helt enkelt bara fruktansvärt bra lajvare eller finns patriarkatet fortfarande delvis inrotat i oss?, något som jag som biolog erkänner att är bara naturligt (men inte befogat!). Var det lika lätt att anamma ett matriarkatiskt tänkande under IVS4:an?



(1)Mer om MHOH här: och i Solmukohtaboken från 2008 (om jag minns rätt)