Den elorianska immersionisten(egoisten) – Ett problem?

[Miyo]

Känner mig bara tvungen att hoppa in i konversationen för att rätta begreppet "dramaturg". Den korrekta termen är "dramatist" (i relation till "immersionist" och "gamist"). I lajvdiskursen härstammar begreppen ur trevägsmodellen (the three-way model), som kategoriserar rollspelare efter deras föredragna sätt att spela. Detta tror jag väl alla i ovanstående konversation har följt. Senare har även en fyrvägsmodell föreslagits, med tillägget "simulationist". Se Knutpunkt-/Solmukohta-böckerna.

(Ursäka mig om ovanstående låter onödigt besserwisser-aktigt. Det är inte meningen. Tillika är detta inte föremål för denna diskussion, men kände att det behövde klargöras. )

[Elvea]

Jag tyckte det var ett bra påpekande, Minna Men då är jag också terminologi-skadad, och väldigt mycket för att Eloria använder redan etablerade uttryck

[Shantina]

[Anders]

[Jo]

För att inflika i termerna som definierar olika lajvsilar:

GNS är den tredelning som (om jag minns rätt) tidigast användes. Enligt den kategoriseras Spelstilarna som:

Gamist: man spelar för att "vinna" speler, dvs, som Anders säger, lösa sina intriger och klara sig ur soppan.

Narrativist: Man spelar för berättelsens skull, för att göra en så bra story som möjligt. Typ samma sak som Dramatist.

Simulationist: Spelar för att upprätthålla illusionen av spelvärlden, att allt ska kännas så realistiskt som möjligt. Detta är inte exakt detsamma som immersionist som betyder att man försöker bli ett med rollen.

Sedan bör ju nämnas att termerna enbart är generella och att det finns fler. De flesta forskarna är dock ense om att de flesta spelare inte är renodlade narrativister, eller någon annan sort, utan att de olika sidorna finns i alla spelare men bara kommer till tals på olika sätt och i olika grad.


Källor: http://www.ijrp.subcultures.nl/wp-conte ... alysis.pdf

Någon tidig Knutpunkt-artikel från "manifestens tidevarv" (slutet av 90-talet) torde också behandla fenomenet.

[Anders]

"Vad är en bra lajvare?" är ju sannerligen en kontroversiell fråga eftersom risken finns att man genom sådana diskusioner tar död på glädjen i denna hobby och skapar klyftor mellan lajvare. Sådant kan man se mycket av på finska sidan och vi som varit med ett tag kan ju också dra sig till minnes diskussionerna om elitism som hölls för ca 5 år sedan...

Hursomhaver, tänker jag mig att man vagt kunde definiera en "bra lajvare" som en sådan som har "många verktyg i sin verktygslåda"; En som lärt sig olika lajvtekniker, sätt att lajva, metoder att få igång konflikt eller immersera etc., samt som har lärt sig utvärdera sitt eget lajvande och ändra på det efter behov.
Då handlar det alltså inte om direkt om "prestation", utan mera om att kunna ha distans till sitt eget lajvande.
Man kunde likna det med t.ex. bildkonst; en oerfaren konstnär behärskar kanske bara ett medium (t.ex. blyertspennor) och kan göra vackra konstverk med det, men så småningom lär sig konstnären använda andra medium såsom oljefärg, pastellkritor, grafiktryck etc. vilket ger konstnären möjlighet att variera sig och skapa annan typ av konst.

Frågan "Hur blir vi bättre lajvare?" skulle då få ett sådant svar att vi, som någon redan sa, borde bli bättre att skilja på olika typer av lajvstilar och lajvande och lära oss att variera oss beroende på lajv.
Ett rent konkret förslag är som Johan också sade att skriva lajv där SL från första början går ut med "På mitt lajv vill jag att spelarna eftersträvar en sån här spelstil..."
Och förståss workshopar och föreläsningar i kombination med detta.

[Vivi]

Frågan om vad en bra lajvare är naturligtvis en svår och mångdimensionerad fråga. Anders arallell till konst är mycket passande, för jag anser frågan kunde likväl lyda "vad är en bra konstnär". Eller "vad är en bra artist". Och då passar Anders svar sjukt bra in.

Håller grymt mycket med Johan och Anders i att SL har ett ansvar i att klargöra den önskvärda spelstilen för spelarna. Jag skrev om det här i artikeln "Lärdomar från Drömvärlden" som finns i blandade biblioteket.

"Kom ihåg att spelstil varierar stort mellan spelare. Vissa är immersionister, andra gamister andra narrativister. Vissa är en salig röra av all of the above. Om du vill försöka styra dina spelare i en viss spelriktning så måste du vara tydlig genast i starten med vilken riktning du vill föra dem i. Alla blir inte narrativister automatiskt bara för att du vill att lajvet ska bli en bra story."

Skrev också om hur viktigt jag tycker att det är att inte vara för hemlighetsfull. Och så skrev jag att jag tycker det är sjukt viktigt, främst för SL, men också för spelarna, att läsa på. Alla speltekniska problem som vi någonsin suttit och grunnat på har garanterat grunnats på tidigare av någon annan.

Hur utvecklas i vad än man gör, oberoende om det är ett yrke eller en konstform? Genom övning och genom att observera andra. Hur kan vi bli bättre som lajvare? Vi kan läsa om lajv och ta modell. Vi kan låna idéer och utveckla dem för våra egna behov.

[Emil]

Jag kan inte uttala mig om den nuvarande spelstilen på Eloria-lajv eftersom det är ett tag sedan jag varit med, men jag tänker att immersion kan vara mer än bara karaktärsimmersion och att det vi nu diskuterar är specifikt karaktärsimmersionen. Problemet kanske är just det att vi fastnat i att det bara är karaktären vi kan fördjupa oss i.

Jag tycker att problemen och fallgroparna med immersionism förts fram bra i den här tråden och har bara några korta tankar kring det att tillägga.
- Hemligheter är som allt annat förhandsmaterial, roller, intriger, stämningstexter: skapade för att potentiellt kunna användas i spelet. Det finns inte en rad text som inte är tänkt att kunna omsättas i spelet.
- Det får finnas ensamma stunder, stunder för reflektion eller insikt där man betraktar sin egen karaktärs inre, men man ska akta sig för att fastna i det och inte kunna nå ut till sina medspelare. Lajv är ju ändå en kollektiv upplevelse - det händer mellan människor, inte inne i huvudet. Visst måste vi inbilla oss saker för att det ska funka, men det är bara ramverket som är en fantasiskapelse. Interaktionen är underbart påtaglig och verklig.
- Så det här med karaktärslogik då. Sist och slutligen är ju lajv en stor improvisation. Det är bättre att det händer saker än att allt är så otroligt logiskt.

Jag vill ta vidare den här Monitor Celestra-grejen, spela för att förlora. Det är inte lätt, vi är ju så inlärda att göra så gott vi kan och sen ska vi plötsligt göra tvärtom. Det var inte lätt för någon på Monitor Celestra, det var också därför det behövdes som mantra. Det handlar också om att ge och ta. För att någon ska kunna ta makten över en scen behöver måste de andra spelarna förstå att ge den. Också där en fråga om att vara medveten om vad som händer.

Three-way model är framförallt ett verktyg för arrangören. Att vara medveten om att spelare har olika mål med sitt spel vilket leder till att man antingen försöker tillgodose de olika grupperna med ett brett spelupplägg eller så är väldigt tydlig på förhand med vad man som arrangör vill uppnå med sitt lajv så att alla som deltar har samma mål.

"Men utvecklas vi som lajvare? Om alla element finns där för att skapa ett bra lajv, men det brister i spelarna, vad kan vi då göra?"

Vi behöver bli bättre på att uttrycka känslor. Inte bara de stora känslorna som vredesutbrott eller gråtande förtvivlan utan också de små, framförallt de små känslorna. Uppgivenheten, tvivlet, frustrationen, munterheten, vankelmodet, klappen på axeln, saknaden, längtan.
Vi behöver detta för att kunna läsa av varandra bättre och hjälpa varandra i vad vi vill åstadkomma emotionellt. Vi måste vara medvetna om hur vi hjälper och ger varandra mer att spela på. Vi behöver prata om det.

Alltså:
En bra lajvare är en medveten lajvare. Medveten om sin egen förmåga och sina begränsningar, medveten om hur man tolkas av andra, medveten om sina medspelares ambitioner och förväntningar, medveten om när en scen behöver föras i en viss riktning och hur detta kan göras, medveten om hur man metakommunicerar med medspelarna. För övrigt alltså, metakommunikation, dagens ord. När man någon gång lajvat med någon lajvare som varit så fantastiskt bra att det slog gnistor om det, då är det metakommunikationen som gör dem så bra. De riktigt duktiga kan tolka och meddela vad som ska hända i scenen till de andra medan den pågår.

[Carolina]

Under Knutepunkt var jag med i ett lajv som totalt ändrade min syn på vad ett bra lajv är, hur man kan lajva och vad jag vill få ut av lajv. Mycket av insikterna jag fick av lajvet har att göra med immersion, och framför allt karaktärsimmersion, så därför tänkte jag skriva om det här. Jag tänker först skriva lite om lajvet så att alla förstår vad det handlade om och sånt.

Lajvet Huntsville handlade om en man, Allen, som hade dödat sin hustru, Holly, och eftersom de bodde i Texas blivit dömd till döden på grund av mordet. Lajvet utspelade sig under Allens sista timme i livet på fängelset innan han skulle få giftinjektion och hans och Hollys familjer, som i var sitt rum, skulle bevittna när Allen dog. Förutom det som hände i fängelset var det också flera flashbackar till olika skeden i Allens och Hollys liv. Jag spelade Holly som gick runt som ett spöke på fängelset och levde under flashbackarna. Lajvet tog lite över en timme.

Under större delen av lajvet var jag inte IN, utan snarare IFF. Eftersom jag kunde gå mellan alla rum på fängelset (vilket ingen annan kunde) och välja när jag ville gå in i ett rum och delta i scenen där lyssnade jag ganska mycket på vad som hände i de olika scenerna för att se om det passade att jag skulle gå in och vad jag i så fall skulle säga och göra. På så sätt blev det väldigt mycket för mig att se utifrån hur lajvet fortskred och vad som skulle passa just då för att göra en scen mer intressant. Det tror jag är en sak som alltid är bra att kunna: se när man ska gå in och ta för sig av en scen och när man ska hålla sig tillbaka för att en scen redan är så bra och fundera på hur och vad man kan göra för att göra en scen bättre.

En annan sak jag lärde mig är att det ibland är bäst att lajva för andra. Mot slutet av lajvet tittade Allen upp mot taket och sade "Holly, where ever you are, I want you to know..." men när jag gick in i fängelsecellen tystnade han och fortsatte titta upp i taket. Han ville alltså inte titta på Holly fast hon stod rakt framför honom. (Noteras bör att Holly hela tiden varit den dominanta i deras förhållande.) Jag satte då mina händer runt hans ansikte och vred hans huvud så att han tvingades se in i mina ögon och höll honom så medan han pratade (det bör också noteras att han som spelade Allen är typ 20 cm längre än mig). Jag sa ingenting under hela scenen utan lät honom prata. Efteråt sa de andra spelarna att det hade varit en jättemäktig scen som de älskade och det blev tydligt att den scenen hade betytt mer för dem än den hade gjort för mig. Jag tyckte att jag bara hade gjort något som skulle passa: om Allen ville prata med Holly skulle han få det och när han inte ville se Holly i ögonen tyckte jag att det skulle passa att hon tvingade honom att göra det eftersom det skulle bli en bra scen. Och det tror jag också att är viktigt: ibland är det bra att göra något man tycker att skulle göra en scen fantastisk fast det inte skulle ge en själv så mycket, men göra lajvupplevelsen bättre för alla andra.

Jag håller med Emil om att vi måste bli bättre på att uttrycka känslor, och inte bara att uttrycka känslor, utan att spela att karaktären har känslor vi själva inte har. Jag har (kanske felaktigt) fått uppfattningen att man inom Eloria till stor del tycker att man ska vara så immerserad i karaktären att känslorna ska komma naturligt. Ibland är man så immerserad att det inte går. Under Huntsville hade Holly i flera minuter gått omkring och hatat och avskytt Allen och sen ville någon ha en flashback till deras bröllop, så helt plötsligt skulle vi ha en scen där Holly älskar Allen mer än allt annat. Jag spelade den kärleken till 100% och det fungerade hur bra som helst. Visst, jag tvingades tänka efter vad Holly skulle ha sagt, men det kändes ändå äkta. Vi hade ett trevligt bröllop. Fast jag hatade Allen. Så: spela mera, känn efter mindre =)

Och eftersom det här ändå blir ett långt inlägg fortsätter det ännu längre =)
Hemligheter: före Huntsville skapades alla karaktärer genom att vi som skulle delta diskuterade. Först sattes jag och han som spelade Allen i en soffa och skulle gemensamt komma på svar om Allens och Hollys förhållande till frågor de andra fick ställa oss. Efter typ 20-30 minuter av frågor hade vi våra karaktärer utmejslade, vi hade klart för oss hur deras förhållande varit ända sedan de träffades till Allen dödade Holly och vi visste vad den andra ansåg om förhållandet. Sedan gick de som ville spela Hollys familj med mig och de som ville spela Allens familj med honom och så diskuterade vi inom dessa små grupper hur och vem det skulle passa att familjemedlemmarna var. På så sätt skapade vi grupper med personer som kontrasterade varandra, men ändå var tätt sammansvetsade och hade gruppdynamik. Sedan diskuterades förhållanden mellan familjerna och varför Hollys och Allens dotter bodde hos Allens familj och inte hos Hollys och vad Hollys familj ansåg om det. När allt detta vad gjort visste alla allting om alla. Det fanns inga hemligheter överhuvudtaget. För det här lajvet fungerade det superbra. Eftersom alla visste allt om alla kändes det faktiskt som att man kände de övriga och hade känt dem i hela sitt liv eller i många år. Att jag visste vad Allen hade för svagheter gjorde också att Holly kunde komma med kommentarer som hon visste att skulle träffa Allens ömma punkter, och därmed höja på upplevelsen för alla (eftersom alla visste att Holly då stack en kniv i hans akilleshäl). Poängen med detta är väl dels att om alla spelare känner till karaktärers "hemligheter" kan man medvetet spela för att få fram sådana saker under ett lajv och därmed höja på upplevelsen för alla. En annan poäng är att man kan skapa grupper med intressanta relationer inom gruppen genom att låta spelare diskutera sinsemellan hurdana karaktärer de tycker att skulle passa i gruppen. Jag tycker att det ofta blir väldigt mycket fokus på enskilda karaktärer när de skrivs och att det sedan blir krystat när de ska agera med någon de "känt i hela sitt liv" till exempel. Speciellt i lajv där grupper och gruppkänsla är viktigt kan det vara en idé att börja från gruppen och sedan utveckla karaktärerna i förhållande till vad gruppen vill och tycker att skulle vara spännande och roligt.